Njædel hade framträdt till bordet. Han stod framåtböjd, lutande med det stora buskiga hufvudet; då och då strök han sig med tröjärmen öfver pannan, han var varm, och det ryckte i hans läppar.
Häradshöfdingen mätte honom med ögonen, och då han hade valt sin metod, började han plötsligt med hastiga ord och gnisslande stämma: »Jaså, min gubbe, det är du som lefver som ett svin — ihop med din piga — he? — och väcker förargelse i församlingen? Hvem är det som har anmält honom?»
»Prestens brukare, Sören Börevig.»
»Ja, hör du det? Prestens brukare — skäms du inte? Och så har du ju skickat flickan och ungen till Amerika — he? Du ser att vi känna till dina streck. Du trodde väl att du skulle slippa ifrån det, men det går inte så lätt heller, min gubbe lilla. Eller kanske du nekar till hela svineriet — he?»
Njædel gjorde en ansträngning för att få upp munnen, och då det lyckades, sade han: »Jag nekar ingenting.»
Detta hade häradshöfdingen icke väntat, men han var van vid alla slags krumbugter.
»Det gör du rätt i, min gubbe,» fortfor han, »men det är inte nog. Saken måste ordentligt undersökas och upplysas med vittnen. Hvar har du din dotter?»
»Hon har rest,» svarade Njædel.
»Rest! Hon också? Hvart då?» utropade domaren med uppspärrade ögon; fullmäktigen släpte pennan, advokaterna spetsade öronen som
