Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 45 —

gång för alla; det var ju solklart att han måste få rätt.

Sören låtsade i början som om han var mest böjd för rättegång, men foglig, som han var, lät han öfvertala sig. Slutligen åtog han sig till och med att ordna alltsamman: ombestyra att ansökningen blef skrifven och inlemnad.

»Men du får betala advokaten Tofte, Njædel.»

»Du har börjat trätan, Sören.»

»Ja, men du gräfver grafven.»

Åldermannen fick dem till att komma öfverens om en delning, och dermed gick Sören Börevig.

Det var nu sent på aftonen, och åldermannen skyndade sig hem. Då han hade åkt, gick Njædel till ladugården. Korna — det fans sex — råmade och voro oroliga; inte hade de fått mat och inte voro de mjölkade. Njædel satte sig till det ovana arbetet och gjorde det tämligen skralt ifrån sig.

Kreaturen kände icke igen honom, dessutom var han så stor och hårdhändt, att de sparkade till stäfvan och spilde ut mjölken. Njædel brummade och plitade så godt han kunde, men det var långt in på natten förr än han hade slutat.

Då han ändtligen stod ute på gården igen och rätade ut sig efter att ha gått nedhukad der inne i ladugården, såg han utåt hafvet. Luften var lättare, han kunde ännu urskilja den mörka strimman af grafven nere i sanden. Han gladde sig åt att få ta i tu med den kära grafven igen med godt samvete. Det måtte väl snart kunna komma svar från kungen, så många ångbåtar som