Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

8.

Med sydvesten fastbunden under hakan, ty det blåste storm, gnolande sin favoritvisa, medan han gick:

»Käraste Katrina!
Du ser min hjertepina —»

kom lotsålderman Seehus en af de sista dagarne i november utför backarne.

Det hade kommit bref från Anders, och åldermannen visste huru otåligt Njædel väntade på underrättelser om »målet.»

Nere på slätten lågo Njædels låga hus mellan de nyplöjda åkrarne, och ute i sanden såg han den halffärdiga grafven. Ett par kärror med tång körde just ett stycke bortom den.

»Sören Börevig visste nog hvad han gjorde, när han fick Njædel till att gå till kungs», mumlade åldermannen.

Stormen kom farande från sydvest öfver den låga stranden. Det var en tung höststorm och det mörknade tidigt på eftermiddagen.

Åldermannen stannade och tog en sjömanstitt utåt hafvet, innan han gick utför den sista backen. Mot söder slutade sandslätten i nakna klippor,