bar titeln »legifer», lagmannen, och fick senare befordran till kansler hos konungen.
B 59 blev således snart nog föråldrad som lagbok. Det blev nödvändigt att åtminstone införa de tillägg, som lagen fått. Försök ha gjorts, troligen omkring 1300, till sådant införande i ett litet häfte, som kallar sig självt »Liber Laurentii, quem scripsit Lydekinus», vilket torde betyda: »Laurentii anteckningsbok, som renskrivits av Lydekinus». Vem Laurentius var, veta vi icke; troligen var han en kanik i Skara. Lydekinus har ett namn, som tyder på lågtysk börd, han skriver en synnerligen driven stil men behärskar dåligt svenskan; en person med samma namn är några år senare präst i Lödöse. Antagligt är, att Lydekinus varit en andlig, en skrivare hos biskopen eller någon annan, och fått befordran till Lödöse, där hans förmodade lågtyska språkkunskap borde komma väl till pass bland de talrika sjömännen. Laurentii av Lydekinus renskrivna bok har till en början tillkommit så, att förf. lagt framför sig dels B 59, dels en handskrift av vår yngre Västgötalag och antecknat vad som var nytt i den senare. Längre fram har han infört åtskilliga anteckningar ur andra källor, delvis, tyckes det, med syfte att ha i minnet sådana kanoniska rättsgrundsatser, som borde göras gällande i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Lydekini handskrift är skriven i alldeles samma format som den ursprungliga delen av B59, och det lider intet tvivel, att det från början varit meningen, att den skulle häftas samman med denna, såsom även skett.
Efter det Lydekinushandskriften blivit gjord, kom boken i händerna på en ny skrivare. Denne plägar kallas Vidhems- prästen; det framgår av hans egna uppgifter, att han hette Laurentius, kallades Diakn och svarade för Vidhems (Laske- Vedums) kyrkokassa år 1325. Det synes troligt, att även Laurentius var knuten till stiftsstyrelsen; möjligen var han biskopens diakon och hade Vidhem som prebende.
Vidhemsprästen Laurentius har inskrivit en hel mängd viktiga saker, t. ex. den äldsta text vi ha av Edsöreslagarna
