även låtit järnbörden gälla såsom bevis? Detta är svårt att avgöra. Med säkerhet veta vi följande rörande närgränsande rättsområden. I Skånelagen (från omkring 1170) finnas åtskilliga bestämmelser om järnbörd, men institutet avskaffades av Valdemar II (d. 1241). I Norge fick konung Håkon Håkonsson, sedan han redan var hyllad, finna sig i att hans mor ålades järnbörd för att bevisa sin sons börd (1218). Men vid sin kröning 29 år senare genomförde konungen på initiativ av kardinal Vilhelm av Sabina förbud mot järnbörd. Samme kardinal torde ha verkat för samma sak i Sverige. Ty enligt Östgötalagen var det Birger jarl (1248—1266), som avskaffade järnbörden i Östergötland. Enligt Hälsingelagen hade järnbörden varit avskaffad av Magnus Ladulås och Birger men ånyo kommit i bruk, varefter den alldeles förbjöds 1320. Efter detta förefaller det mycket sannolikt, att en västgötsk lag från 1220-talet haft en bestämmelse om järnbörd, och Läffler har trott sig kunna tolka ett hithörande citat hos Olaus Petri så, att det skulle tyda på samma fragment av Västgötalagen som det, varur vi återgivit hednalagen. Någon visshet står icke att vinna, och det bör framhållas, att järnbörden från och med det fjärde lateranska mötet 1215 var kättersk, vadan den energiske biskop Bengt hade goda skäl att sätta in kraft på att hindra dess införande i den med all sannolikhet under hans ämbetstid redigerade Västgötalagen.
Det bör ock framhållas, att Olaus synes anse järnbörden som en yngre ersättning för enviget. Detta talar ju emot antagandet, att detta stadgande skulle stått i samma kodex som hednalagen.[1]
- ↑ Å andra sidan förefaller det tänkbart, att Olaus kan ha hämtat sin åsikt om de två bevismedlen från Saxo; om så är, kan ingenting slutas från hans ord. Jfr Saxo, ed. Müller-Velschow, s. 499, not 2.
