Sida:Beckman 1912 - Ur vår äldsta bok.pdf/102

Den här sidan har korrekturlästs
96
UR VÅR ÄLDSTA BOK.

asi, Annæn i Danæbæk, Þriðiæ Kinnæ sten, Fiærðæ i Wraksnæsi, Fæmtæ Hwitæsten, Sættæ Brimsæsten, mællir Blekongs ok Möre.

Danæholmbær ær skiptær i þre löte; a en Upsalækonungær, annæn a danakonungær, þridiæ lot a Noreghs konungær.

Þa ær stæmpnæ þerræ war, þa hælt danækonongær i bezle Upsalakonungs æn norræn konongær i istæð hans.

 

Danabäck, den tredje är Kinnesten, den fjärde i Vraksnäs, den femte Vitasten, den sjätte Brömsesten mellan Bleking och Möre.

Danaholmen är delad i tre lotter, en äger Uppsalakonungen, en annan danakonungen, den tredje Norges konung.

Då deras möte var, då höll danske konungen i betslet för Uppsalakonungen och norske konungen i hans stigbygel.

Med avseende på sanningen eller sannolikheten av de lämnade uppgifterna är följande att anföra. Vi veta av Ottar och Ulvsten, att på Alfred den stores tid Bleking räknades till Sverige; å andra sidan veta vi, att det hörde till Danmark, då biskopsstolen i Lund upprättades år 1060. Det är alltså mycket möjligt, att det just under Emund gammal överlåtits, såsom även andra källor antyda. Däremot är det omöjligt, att den danske konungen skulle varit Sven Tveskägg, för såvitt Emund Slemæ verkligen är Olov Skötkonungs son; Sven Tveskägg var aldrig samtidig med denne Emund, vilket däremot gällde om hans dotterson, Sven Estridsson. Mycket möjligt är, att mellan dessa två ingåtts en överenskommelse av i texten antytt slag. Vilja vi antaga, att Sven Tveskägg varit den ena parten, så få vi tänka oss en annan Emund än den, som eljest kallas Emund Slemæ. Händelsen får då förläggas till 900-talet.

Slutstycket överraskar genom att införa Norges konung, som väl icke hade med denna överenskommelse att skaffa. Det låter också Sveriges konung intaga en överordnad ställning, som passar dåligt till sakläget, då ju Sverige var den förlorande parten. Troligen har detta stycke kommit in från en annan berättelse, t. ex. om mötet i Kunghäll, där Inge d. ä. blev svärfader till norske konungen och i det hela kunde vara en vördad ålderspresident utan att ha politiskt övervälde.