Bland de många varianterna på namnen är det knappast några, som förtjäna anföras. Dock kan nämnas, att en run- handskrift kallar Västergötlands representant Tore, vilket kunde passa hop med namnet på den tredje lagmannen i lagmanslängden. En sådan sammanställning är emellertid mycket osäker. Vår kodex har Grimitun som mansnamn; detta är påtagligen fel och har rättats efter en varianthandskrift, vilken har det ännu kvarlevande namnet på en halländsk gränssocken såsom ortnamn.
Bih. I. Ofta åberopade källor.
Are frode (den vise) skrev omkring 1130 sin Isländingabok och en liten bok, som skulle utgöra tillägg eller utdrag. Blott den senare är bevarad i sin helhet. Are var väl underrättad om svenska förhållanden särskilt vid tiden för striden mellan hedendom och kristendom (c:a 1080). Från honom härstammar (åtminstone i vad det gäller det utförliga partiet om Inge d. ä.) den del av Hervarar Saga, som utgör en svensk konungalängd. Denna är därför att anse som en utmärkt källa.
Snorre Sturlason skrev sina Konungasagor på 1220-talet, alltså kort efter sitt besök i Norge och Sverige, i vilket sistnämnda land han gästat lagman Eskil. Han torde således ha väl känt den tradition, som vi här lära känna, och som levde just i lagmannens omgivning. Men han har jämförelsevis få tillfällen att direkt beröra hithörande händelser, ty hans huvuduppgift ligger i behandlingen av de två Olaverna, vilkas tid ligger längre tillbaka, och om vilka man nog i Västergötland hade rätt ringa kunskap. Hans uppgifter om ting och lagmän äro dock säkert autentiska och särskilt tillämpliga på Västergötland, närmast på 1100-talets Västergötland. — Att pröva, hur pass pålitliga de av Snorre upptecknade traditionerna äro, låter sig ofta icke göra. Hans skildring av Harald Hårdrådes äventyr i Konstantinopel stämmer
7—111508. Beckman, Ur vår äldsta bok.
