supplera vår handskrift av VGL I. Vi avtrycka alltså stycken dels av de tre händer, som skrivit B 59, dels enstaka stycken ur fragmentet, dels slutligen ett par stycken ur handskrifterna till VGL II, då dessas innehåll kan visas ha tillhört den ursprungliga redaktionen eller på ett mera värdefullt sätt belyser dennas stadganden.
För specialisten finnas utmärkta upplagor av hithörande texter. Redan Schlyters stora edition (1827) var mönstergill, och senare ha vi fått ett fotolitografiskt avtryck, som för forskaren nästan ersätter själva handskriften. Det fanns intet skäl att konkurrera med dessa. Däremot fanns det skäl att ge ut texterna i sådan form, att man kunde lättare finna sig till rätta i dem. Vår text är alltså normaliserad; den tager blott begränsad hänsyn till ortografiens ofta alldeles godtyckliga växlingar. Den normaliserar utan att redovisa sådana rättelser, som sakna betydelse för innehållsuppfattningen.
Till själva texten foga vi en parallellt löpande översättning, vilken vi just, emedan texten står strax bredvid, ansett oss vid behov kunna göra i någon mån till en parafras. Slut- ligen lägga vi till sådana anmärkningar, som erfordras för ett fullt förstående och kritiskt bedömande av de meddelade texterna.
Tack vare förlagsfirmans tillmötesgående och rika förråd av klichéer ha vi kunnat förse texten med ett antal illustrationer, som ofta vida bättre än en lång förklaring ge inblick i textens innehåll.
Vi hoppas alltså, att vi genom den lilla boken satt ett medel i händerna på en historiskt intresserad allmänhet att bilda sig en föreställning om innehållet i vår äldsta lag och vår äldsta krönika.[1]
Skövde i mars 1912.
- ↑ Till förebyggande av missförstånd må nämnas, att mitt uttalande s. 31 om Prof. Brauns framställning rörande Ingvar Viðfǫrli var skrivet, innan Prof. v. Friesens framställning i ämnet kom mig tillhanda.
