KAP. I.
Västergötlands lagmanslängd.
(B 59, Vidhemsprästens hand.)
Att de gamla nordborna jämte sitt stora intresse för gällande rätt också hyste intresse för rättens utvecklingshistoria, framgår av många skäl. Den norska Gulatingslagen t. ex., vilken, såsom vi snart skola visa, nog varit för Västgötalagens redaktör bekant, har i nu tillgängliga handskrifter formen av en redogörelse för vad den äldre lagen, »Olov den heliges lag», och den yngre, med mera skäl kallad »Magnus Erlingssons lag», i olika fall föreskrevo. Och Östgötalagen, som ju av djupare liggande skäl har nära släktskap med vår, lämnar ofta i själva texten historiska notiser, den anger tiden för ett stadgandes tillkomst, eller den förlägger dess antagande till det nu längesedan förgätna ting, som en gång hölls på Gloholma i Söderköpings skärgård.
I Gulatingslagen fick det historiska stoffet praktisk betydelse, då konung Sverre strävade att utmönstra Magnus Erlingssons av eftergivenhet mot prästväldet dikterade »nymälen». I Östergötland visade sig av metoden vissa olägenheter, som man sökte avhjälpa genom i lagen intagna maningar, sådana som denna: »Kommen nu ihåg, bönder, att nu är det så» (som följer). Lagman Eskil gick vid redigerandet av vår lag en annan väg. Han sammansökte, som vi se nedan, de särskilda laggivarnas stadganden, men han valde att sammanställa en text blott av i kraft varande stadgar. Det historiska stoff, som hans grundliga och skarpsinniga forskning givit
