Stallare är i lagens språk titel på en högre ämbetsman hos konungen eller biskopen. Om Tubbe verkligen innehaft sådant ämbete eller om ordet var binamn, låter sig icke avgöra. Senare var man i Västergötland mycket försiktig med att i domareämbete antaga konungens tjänstemän. Jfr nedan, s. 87.
Önder. I Snorres Olov den Heliges saga omtalas en lagman Emund av Skara, som, då konung Olov Skötkonung hade brutit avtalet med Olov i Norge, gjorde en resa till Uppland och där med list lyckades få konungen avsatt. Tanken, att denne Emund borde införlivas med vår lagmanslängd, har gamla anor. I vår lagkodex har en gammal hand, som det synes, en hand från 1500-talet, börjat på ett ledigt blad inskriva Snorres saga om Emund av Skara. Senare har man tänkt, att Emund skulle vara densamme som den ovan upptagne Önd, vilket icke vore otänkbart, då Önd kunde vara detsamma som isländska Eyvindr och då sistnämnda namn även eljest blivit förväxlat med Emund. Emellertid är det icke troligt, att Snorre hämtat hela sin saga ur västgötsk tradition, ty om en sådan tradition funnits om Emund, borde den nog ha lämnat spår efter sig i vår längd, som ju härstammar från kretsar, vilka stodo Snorres sagesman nära. I det hela torde Snorre nog ha i sina båda lagmän, Torgny och Emund, huvudsakligen givit uttryck åt sin uppfattning av vad som var typiskt för det svenska lagmansståndet. Och för denna uppfattning var ju det grundläggande, som han förnummit om levande och bortgångna lagmän i Västergötland, det enda svenska landskap, som han, såvitt man känner, har besökt. Men att i Emund och Torgny se historiska personer är knappast berättigat, det hörde till Snorres historiska metod, att de behandlade personerna skulle i samtal framlägga sina motiv, och för det ändamålet fann han nog ibland nödigt att konstruera de interlokutörer, som behövdes för att hans huvudpersoners tankar och stämningar skulle komma fram. Liknande gäller om en annan lagman, Torfinn eller Torvid, som nämnes i isländska källor, och om vilken det
