hans ledning, så måste vi identifiera konungalängdens »gode lagman» med vår Karle av Edsvära, »fäderneslandets fader».
En liten skildring av Västergötlands öden efter Ragnvald kan ur källorna sammanställas och torde här vara på sin plats. Konung Inge d. y., den siste av västgötarnas egen ätt, hade blivit förgiven i Vreta i Östergötland. Det låter gissa sig, att västgötarna misstänkte den storbonde, Sverker, som i Vreta och dess omedelbara närhet ägde en massa gårdar och som senare blev gift med Inges änka. Någon lust att reflektera på förslaget att göra Sverker till konung torde således icke ha funnits i Västergötland. För övrigt hade västgötarna sin egen kandidat. Konung Inge d. ä:s och drottning Helenas (S:t Helenas?) dotter, Margareta Fredkulla, hade i sitt andra äktenskap med konung Nils i Danmark en son, Magnus, som synes i mycket ha varit sin folkkäre morfader lik. Han beskrives i en dansk krönika såsom Danmarks blomma, och han jämföres med Saul, som var huvudet högre än allt folket. Denne Magnus valdes av västgötarna till konung. Efter valet var det, som den nyvalde konung Ragnvald, uppsvearnas kandidat, skulle förhandla med västgötarna och infann sig, båld och hugstor, utan att iakttaga västgötarnas fordran, att han först skulle giva och mottaga gisslan. Västgötarna höllo mycket strängt på att tinget såsom fridens lagliga värn skulle hållas i respekt. »När konung eller jarl eller biskop fara omkring i landet», säger Snorre, »då svarar lagmannen å folkets vägnar, men då följa honom alla, så att näppeligen våga de mäktigaste män infinna sig på tinget, om icke bönderna och lagmannen därtill givit lov.» Det bör icke glömmas, att Uppsalakonungarna i förhållande till Västergötland från början voro erövrare och att västgötarna därför hade alla skäl att hälla strängt på sina rättigheter. Det var med tydlig stolthet, som de erinrade sig det kraftiga sätt, varpå de, »alla trogna mot sitt land», under lagman Karles ledning avvisat Ragnvalds övermod.
Västgötarnas egen konung finnes icke nämnd i vår längd. Han kom heller icke mycket att uppehålla sig i sitt nya rike.
