Han hade stora intressen att bevaka i Danmark. Under en lång följd av år hade kronan gått i arv bland Sven Estridssons söner. Nu satt den yngste, Magnus’ fader, på tronen, och frågan var brännande, vem som skulle efterträda honom. Farligast bland medtävlarna var Knut Lavard, hertig i Slesvig. Knut var ytterst vänsäll, och han hade stöd i tyske kejsaren, till vilken han för en del av sitt område trätt i länsförhållande. Magnus och hans parti överlistade Knut och mördade honom den 7 januari 1131. Förbittringen blev stor i Danmark, och Magnus torde såsom fredlös i sitt gamla fädernesland en kort tid ha vistats i sitt nya rike, »i ett slags landsflykt» säger Saxo. Men 1134 var han åter vid sin faders sida; då stod det väldiga slaget vid Fotevik i Skåne, där Knuts broder Erik blev segrare, och där Magnus efter ett manligt försvar föll. Men västgötarna synas ännu icke ha velat gå med på Sverkers tronkandidatur. Under Harald Gilles tid, sannolikt medan Harald var ensam på norska sidan och hans brorson Magnus den blinde vistades i kloster, med andra ord 1135, gjordes en gränsreglering mellan Norge och Götaland. I den senare urkund, vi ha härom, nämnes såsom Götalands representant »konung Karl», tydligen samme Karl, som vi strax skola se såsom ledare av provinsens utrikespolitik. Han har således uppträtt om icke med konungs titel, dock med så självständig makt, att han av de medagerande och traditionen uppfattats som konung. Kort efteråt sökte Magnus med svärd återvinna sitt rike, men han blev slagen och drog då till främmande land, utpekande Norge som ett lätt byte för en erövrare. Bland dem, som spekulerade, var just »jarlen» i Västergötland, Karl Suneson, om vars misslyckade erövringståg Snorre berättar följande: »Vid den tiden fanns i Götaland jarlen Karl Suneson. Han var mäktig och ärelysten. Karl lyssnade till vad Magnus sade, samlade en här och red in i Viken, där folket av fruktan underkastade sig honom. Men då Tjostolf Aleson och Åmunde erforo detta, ryckte de emot honom med den här, de kunde få, och hade med sig konung Inge (Haraldsson). De mötte
Sida:Beckman 1912 - Ur vår äldsta bok.pdf/22
Den här sidan har korrekturlästs
16
UR VÅR ÄLDSTA BOK.
