Karl Jarl och götarna i Krokaskogen (Sörbygden) och hade där ett slag, och konung Inge segrade. Det föll mycket folk vid Krokaskogen, men jarlen flydde österut. Konung Inge förföljde dem, och deras färd lände dem till mycken vanära.» Detta skedde 1137.
Efter denna motgång för västgötarna och deras hövdingar borde konung Sverker ha bättre utsikt att vinna erkännande även i Västergötland. Han gifte senare om sig med Magnus Nilssons änka, Rikissa av Polen. Då Varnhems kloster grundades (1148 eller 1150), skedde detta enligt källornas bestämda uppgift på Sverkers initiativ; då något år senare Knut Magnusson för första gången besökte sin styvfader, därvid han tog vägen över Lödöse, synes Sverker ha känt sig säker nog, ty han erbjöd Knut ett tillräckligt »rike» i Sverige och skulle då enligt sin plan själv i Danmark göra sig skadeslös. Slutligen, då Varnhemsklostret blev utsatt för svåra förföljelser av Sverkers nye medtävlare Erik den helige och hans gemål, tydligen på grund av tvister om den mark, som vissa släktingar för sin själ skänkt klostret, då kunde munkarna hålla stånd till efter Sverkers död.
Som synes, var det en lång tid, som Västergötland måste styras av »en god lagman», förnämligast eller hela tiden Karle, och landshövdingar, bland vilka den förnämste var Karl Suneson. Och det var en orolig tid. Oavsett de här skildrade händelserna, i vilka västgötarna togo del, kunna vi anteckna Kungahällas plundring av venderna 1135. Från konung Sverkers senare år berättas ännu en händelse, som förtjänar här ihågkommas. Sverkers äldste son, prins Johan, hade med våld tagit till sig tvenne förnäma danska kvinnor, den ena gemål till jarlen Karl av Halland, den andra hennes syster, en änka. Till båda dessa damer trädde han i brottsligt intimt förhållande. Sådant var styggelseverk och kunde enligt vår Västgötalag sonas blott med en vallfärd till Rom (s. 77). Härtill kom, att det vållade allvarliga förvecklingar med Danmark. På ett ting blev Johan för detta dödad. Det starka framhållandet av att Karle straffade envar efter hans gärning
2—111508. Beckman, Ur vår äldsta bok.
