som bars framför konung Erik vid Gestilren. I och för sig kunde här ju varit fråga om ett från den sedermera segrande under stridens växling erövrat byte. Men då man erinrar sig det förut sagda om Eskils ungdom, så förefaller vårt antagande sannolikast. Därtill kommer, att vid tiden för Snorres besök härskade i landet den slagne konung Sverkers son. Det kunde då vara lämpligt att göra sig kvitt ett sådant minne, helst då man på samma gång förvärvade en inflytelserik vän.
Omkring 1217 hade ett nytt skede inträtt i Eskils liv. Den mäktige jarlen Håkon Folkvidsson i Norge hade 1214 avlidit. Mellan honom och hans halvbroder, konung Inge Bårdsson, hade träffats en skriftlig överenskommelse, att Håkon skulle bli konung, om Inge dog utan äkta född son. Den rätt, som häri givits Håkon, ansågs ha gått över på hans son Knut, vilken efter Håkons död av sin moder fru Kristina fördes till moderns arvegods i Västergötland. Fru Kristina var Erik den heliges dotterdotter. I Västergötland hade Kristina trätt i nytt gifte med Eskil, och det blev nu han, som hade att bevaka sin styvsons intressen. 1217 vistades Eskil i Lödöse, där han hade en mindre lycklig sjöstrid med en norsk upprorsflock, Slittungarna, han måste lämna sitt skepp i sticket och landsätta Knut, ännu blott en gosse, var han bäst kunde. Sedermera ville Håkon Håkonsson låta hämta sin frände och barndomsvän Knut till sig, men Eskil »trodde icke Birkebeinarna mer än jämnt», och hans ränkfulla gemål hade andra planer. Det kom till åtskilliga resultatlösa underhandlingar, därvid Eskil även användes såsom den svenska förmyndareregeringens ombud. En gång, ett stycke in på 1220-talet, deltager Eskil i denna förmyndareregerings beslut. Det gäller en tvist mellan Alvastra kloster och Brynolf Stallare om ett gränsområde mellan Kråks egendom, som skänkts till Brynolf, och Breviks gård, som tillhörde Alvastra. Gränsen hade vid gåvan till Brynolf beräknats till klostrets nackdel, och däri sker nu rättelse, så att konungen, d. v. s. hans förmyndare, ger klostret ersättning, medan Brynolf får behålla det omtvistade
