området. Eskil nämnes här icke som rådgivare (förmyndare), denna titel bäres av hans styvson, vilken väl knappast mer än jämnt nått myndig ålder.[1]
Kort efter nämnda regeringshandling, däri Eskil nog faktiskt med sin lagkunskap haft det bestämmande inflytandet, lämnades Eskils hem av Knut, som då begav sig till en ny norsk upprorsflock, Ribbungarna, och blev dessas konung. Efter åtskilliga nederlag måste han söka styvfaderns medling, och så blir det försoning, varefter Knut blir konung Håkons alltid trogne vän. Även han får lovord som en lärd man (klerkr), ett lovord, som ju till en del återfaller på hans uppfostrare. Efter försoningen mellan Håkon och Knut höra vi icke mera av Eskil, som troligen dog ungefär 1227, varefter fru Kristina flyttade till Norge.
Att Eskil ansågs ha hög rang, visas bl. a. av det brev, som konung Johan avlät vid sin kröning 1219. Han nämnes här först av alla icke prästerliga vittnen »framom alla rikets stormän».
År 1219 hade Eskil på sommaren ett längre besök av den store isländske historieskrivaren Snorre Sturlason. Såsom vi i annat sammanhang erinrat, är det alltså från Västergötland, som Snorre har sitt vetande om svensk rättskipning och svensk demokrati. Troligen har dock Snorre icke sett ett färdigskrivet exemplar av den Västgötalag, som Eskil redigerat, ty i viktiga frågor visar sig Snorre låta en svensk konung döma efter norsk rätt. Lagen blev väl alltså färdig in på 1220-talet.
Med hänsyn till de livliga norska förbindelser, Eskil hade, frågar man sig, om hans lagarbete tagit avgörande inverkan från Norge. Då Kristinas hov hållits i Bergen, skulle man snarast gissa på det västligaste Norges, Gulatingens, lag, varav nog med säkerhet något exemplar fanns i familjearkivet. Intressant nog har man kunnat påvisa, att det äldsta fragmentet av Västgötalagen, vilket är föga eller icke alls yngre än
- ↑ DS, n:r 216.
