funnos nedskrivna åtminstone på latin, torde utan vidare kunna tagas för givet. Se även s. 78.
Eskils sigill finnes i fragment kvar. Det företer bilden av ett gående lejon, samma heraldiska djur, som upptogs av övriga grenar av Magnus Minniskiolds ätt. (Fig. 1).
|
Atærtandi war Göstawær, laghmaðær, spakær maðær ok rætwis. Nitandi war Folke laghman, warskær ok mildær i daghum sinum. Toko marghær heðnær af warum laghum, ok frillubörn gengu fra arwi sinum. |
Den adertonde var lagman Gustav, en fridsam och rättvis man. Den nittonde var lagman Folke, klok och mild i alla sina dagar. De togo många hedniska bruk ur vår lag, och frillobarn gingo förlustiga sin arvsrätt. |
Fig. 3. Lagman Gustavs sigill. Omskrift: [G]ostav …
Texten är här emenderad, så att i stället för marghir heðær
(många togo heder av vår lag) läses margher heðnær. Det
förra ger knappast mening, det senare ger i och för sig god
mening, det står i bästa samklang med det följande, som utgör
ett exempel på en ändring, där gammalt rättsbruk fått vika
för nytt. Man kan också i viss mån uppvisa, att hedniska
seder stått kvar i Eskils redaktion och sedan före vår huvud-
