|
Þriði war Æmundær Slemæ, ok het þy Slemæ, þy at war sliskær ok eigh goðær at þra i þy mali, han wildi fremiæ. Ok han görðe skiæl mællin Swerikis ok Danmark, swa sum six i Landæmærum. |
Den tredje var Emund Slema. Han hette Slema därför att han var snål och icke god att ha emot sig i de mål, som han ville föra fram. Och han gjorde gränser mellan Sverige och Danmark, såsom säges i »Landamäre». |
Emund har av traditionen fått ett dåligt eftermäle. Medeltidstraditionen beskyller honom för att ha vållat Blekings förlust, därför nämnes han i Södermannalagen såsom exempel på en dålig konung. Hervararsagan säger, att i hans tid höllo svearna dåligt fast vid kristendomen. Islänningarna kalla honom Emund Gammal, emedan han var äldre än sin företrädare. Säkert är, att han med den bremiska biskopsstolen hade en strid om den i biskopslängden nämnde Asmund. Han kallades av Adam mycket dålig (pessimus). Vår författare har med sitt genomgående rättshistoriska betraktelsesätt i hans domareegenskaper sökt förklaringen till hans eftermäle.
Ok het þy slemæ är i vårt avtryck tillagt för meningens skull och med stöd av uttryckssättet i föregående stycke.
Landamäre avser den nedan s. 95 ff. avtryckta framställningen om Danaholmsmötet.
|
Fiarði war Hakun Röðe. Han war födder i Lifwini i Wistæhæræði. Þrættan wintær war han konongær ok liggær i Liwini, sum han boren war. |
Den fjärde vår Håkan Röde. Han var född i Levene i Viste härad. Tretton år var han konung och ligger begraven i Levene, där han var född. |
Att Håkan var icke den fjärde utan den femte, är alldeles visst, se nedan.
|
Fæmti war Stænkil konongær. Han ælskæði wæstgötæ umfram allæ þe mæn, i hans riki waru. Ok han war goðær skyttæri ok starkær, swa sum æn standæ hans skotmark i Lifwini. Kallær et Konongsten. Annar standær wið |
Den femte var konung Stenkil. Han älskade västgötarna framför alla de män, som voro i hans rike. Och han var en god skytt och stark, så att ännu stå hans skottmärken i Levene. Ett kallas Konungssten. Det andra står vid |
