|
Konongs Liðstolpæ. Þriði a Stanzbiærghi. Ok e gladdus wæstgötær af hanum, mæðæn hans lifdaghær waru. |
konungens ledstolpe. Det tredje vid Ståndsberget. Och västgötarna voro alltid glada åt honom, så länge hans livstid varade. |
Att Stenkil bort stå före Håkan, är redan nämnt. Han är väl bestyrkt i källorna. Innan han blev konung, skall han ha tagit om hand de bremiska missionsprästerna och fört dem i säkerhet, då de mötte motstånd vid hovet. (Adam.) Såväl den bremiske författaren som påven i sitt brev till Inge berömma hans fromhet. Hervararsagan vet, att han varit en mäktig man och jarl, och flera sagor berätta om hans fejd med Harald Hårdråde. Vid sidan av sitt kristliga nit skall han ha förstått att iakttaga ett försiktigt uppträdande och hejda den alltför ivriga framfart, varmed biskop Adalvard d. y. och biskop Egino i Lund höllo på att framkalla en reaktion.
Hans kärlek till västgötarna förklaras möjligen av hans börd. Hans far hette Ragnvald, och det har av många antagits, att detta är samme Ragnvald, som under Olov Skötkonung var jarl i Västergötland och sedan följde Ingegärd till Ryssland. Enligt Hervararsagan skall han ha dött nära samtidigt med Harald Hårdråde, alltså hösten 1066 eller tidigt på nyåret 1067.
Rörande förhållandena efter Stenkils död finnas många uppgifter, som varit svåra att bringa i överensstämmelse med varandra. Den, som lyckats bäst, synes oss vara Petersburgprofessorn Braun, efter vilken vi göra följande sammanställning.
Emund Gammal dog icke barnlös, som det kan förefalla i sagorna; han efterlämnade åtminstone tre söner: Erik, Anund och Håkan. Dessutom hade han haft en son, Ingvar, som är den i en isländsk saga och på en massa runstenar omnämnde Ingvar Vittfarne, vilken stupade på ett tåg i Österväg (år 1041), däri han skolat understödja ryssarna, särskilt sin kusins gemål på tåget mot Grekland (enligt bysantinska källor slutat år 1043). Efter Stenkils död uppträdde (enligt Adam av
