|
Tolfte war Erekær konongær. Han war usini swa brat af daghum takin. Han giærði e god döme, mæðæn han lifði, ok Gudh gaf hanum þær goðæ lön fore. Nu ær hans sial i ro mæð Guði ok hans ænglum, ok ben hans hwilæs i Upsalum, ok hawir teet ok oppenbaræt margh fahær iærtigni mæð Guðs naðum. |
Den tolfte var konung Erik. Han blev så alltför tidigt tagen av daga. Han gav alltid ett gott föredöme, så länge han levde, och Gud gav honom god lön därför. Nu är hans själ i ro med Gud och hans änglar, och hans ben vila i Uppsala. Och han har gjort många fagra järtecken med Guds nåd. |
Om konung Erik flyta de historiska källorna ytterst sparsamt och de legendariska desto rikare. Det är rätt svårt att få fasta hållpunkter för hans verkliga liv och person. De yngre avläggarna av vår krönika avvika här starkt. Uppsalaregistret inskränker sig till att nämna hans namn, detta tydligen emedan man i Uppsala ansåg sig ha gott om bättre källor, och avskriften i Cod. D 4 säger: »Han blev slagen i en strid vid Uppsala, och där ligger han begraven, och Gud har gjort många fagra järtecken för hans skull. Och han vann först Finland åt kristendomen.» Denna yngre avskrift kan naturligtvis icke som källa sättas vid sidan av vår gamla, vadan vi förbigå dess uppgifter.
Att Erik tidigt började anses helig åtminstone i Uppland, visas av ett gammalt kalendarium från Vallentuna kyrka, skrivet troligen år 1198 eller i alla händelser långt före vår längd. Här finnes hans namn upptaget vid den 18 maj. Delvis har han för glorian att tacka sin kyrka i Gamla Uppsala. Med Västergötland hade han påtagligen förbindelser genom sin drottning Kristina, som härstammade från Stenkils ätt. Man vet av en dansk klosterkrönika, att Erik och särskilt hans gemål hade en förbittrad strid med Varnhemsmunkarna om den mark, där klostret skulle stå; det gäller påtagligen en strid om drottningens arvejord. Tvisten ledde år 1158 till munkarnas fördrivande och grundandet av ett kloster i Danmark. Hans kvinnliga ättlingar i Norge togo vid kritiska tidpunkter regelbundet sin tillflykt till »Gautland» och hade stora gods där. Påtagligen menas Västergötland, där Eriks dotterdotter
