adresseras till ärkebiskopen, biskoparna och Karls jarl Gutorm men icke nämner någon konung (DS n:r 59). Men i ett följande, tydligen från 1172 (i vårt Diplomatarium felaktigt satt under n:r 41 från år 1161), är ställningen ändrad. Nu är Knut påvens älskade son i Kristo, han får ett vänligt tack för sin uppmärksamhet att genom sändebud göra påven sin uppvaktning, och han får en det faderliga råd och förmaningar med hänsyn till landets styrelse, vilka råd han också synes ha följt. Alexander hade starka skäl att vara Sverkers ätt tacksam för gjorda tjänster, men det realpolitiska läget i striden med kejsar Fredrik Barbarossa bjöd honom att icke skaffa sig flere fiender, än som var nödvändigt, och han hade tydligen funnit klokt att böja sig för det fullbordade faktum, att Knut var segrare i striden med Sverkers ätt.
En detalj i Alexanders brev till Knut förtjänar att belysas, då den ofta diskuterats. Alexander har med stor fasa förnummit, att några bland Knuts folk, förförda av djävulens svek, hållit för helig en man, som blivit dräpt under ruset. Man har tänkt sig, att påven på detta energiska sätt velat avvisa framställda krav på en helgongloria åt Erik. Men även om sådana krav varit framställda och även om påven, trots sin önskan att vinna Knut, ansett sig böra avvisa dem, så är det i det sammanhang, vari brevet står, otänkbart, att han skulle ha velat använda dylika uttryck, även om förhållandena vid Eriks död varit sådana, att den här återgivna svartmålningen därpå kunnat passa. Det finnes emellertid en annan, på vilken skildringen ord för ord passar in. Den norske konungen Harald Gille dräptes under ruset i sin frillas säng, men han blev kort därefter ansedd för helgon. Han hade därtill en gång låtit hänga biskopen i Stavanger. Det berättas, att hans söner i sin maktsträvan haft gagn av faderns på egendomligt sätt förvärvade helgongloria. Harald var både styvfader och svärfader till Magnus Henriksson, hans hustru, drottning Ingrid, som varit med om att planlägga dråpet på Knut Lavard, hade fått uppleva, hur den dräpte just genom dråpet blivit helgon och hans son en mäktig konung. Det är
