KAP. III.
Biskopslängd.
(B. 59, Vidhemsprästens hand.)
Den äldsta kyrkan i Sverige har tydligen icke gjort mycket för att få sin egen historia upptecknad. En följd därav är, att traditionen för de äldsta tiderna är ytterst bristfällig. Som exempel härpå skola vi nämna, vad som i det svenska legendariet, vilket ju dock gjorde anspråk på att säga sanning, utgavs för historia. Som de första biskoparna i Uppsala nämnas: Gregorius II (påve, † 731) lät först predika kristendomen i Sverige, så blev Thurgot den förste Uppsalabiskopen (i verkligheten biskop i Skara efter 1014). Så kom Unne (ärkebiskop i Bremen, jfr nedan) och därpå två Adalvardar (den ene i verkligheten biskop i Skara, se nedan); dessa voro alla lydbiskopar under Bremen. Därefter var Sverige hedet i många hundra år, innan Sankt Sigfrid kom.
Att vår längds författare haft tillgång till vissa skriftliga källor, förvarade i Skara domkyrka, kan detta oaktat näppeligen betvivlas. Å andra sidan är ostridigt, att längdens äldre del är behäftad med svåra fel. Förklaringen härtill torde, såsom Ambrosiani påpekat, kunna sökas i källornas beskaffenhet. Alla domkyrkor torde haft sina kalendarier, i vilka upptecknades de särskilda dagar, som skulle firas till minne av den eller den av stiftets eller hela den kristna kyrkans välgörare. Från något senare tid ha vi flera så beskaffade kalendarier bevarade. Det är att märka, att i en sådan bok någon kronologisk ordning icke kunde uppehållas. Även
