kunde en otillräckligt kunnig läsare lätt komma att sammanblanda sådana uppgifter, som avsågo stiftets biskopar, med andra uppgifter, som icke hörde dit. Att vissa kronologiska och andra fel förekomma i vår längd, behöver således icke på något sätt visa, att övriga uppgifter äro opålitliga. Vissa bland dem kunna mycket väl gå tillbaka på anteckningar, samtidiga med de behandlade personerna och alltså av största värde. En egendomlighet är, att längden fullständigt ignorerar stiftets förbindelse med Bremen. — Längden finnes blott i vår handskrift. En senare bearbetning därav finnes i biskop Brynolf Gerlakssons vid medeltidens slut författade rimkrönika över biskoparna i Skara. Denna rättar enstaka skrivfel och missförstår i detaljer sin källa, men lämnar för den i vår längd behandlade tiden icke några självständiga uppgifter av värde.
|
Sighfriðær war fyrsti biskuper, sum hær kom kristnu a. Han for af Ænglandi ok hingæt ok mærkti hær þre kyrkiustæði ok vighði þre kyrkiugarðæ. En ær i Friggiærone, annar i Girem, þriði ær i Agnistaðum. Ok for siðæn i Wærend ok kom þær kristnu a ok lot lif sit at rættum döðæ, ok i Wæxio hwilæs ben hans. Æn hælghir ænglær toko wið sial hans ok förðo hanæ til paradis. Ok ær þæn sæl, ær slikæ arwuðis lön skal up takæ, sum han tok. |
Sigfrid var den förste biskop, som här införde kristendomen. Han for från England hit och utmärkte tre kyrkoplatser och vigde tre kyrkogårdar. En är i Friggeråker, en annan i Gerum, den tredje i Agnestad. Han for sedan till Värend och införde där kristendomen och lät sitt liv med en rätt död. Och i Växjö vila hans ben. Men heliga änglar togo hans själ och förde henne till paradiset, och den är säll, som får sådan lön för sin möda, som han fick. |
Sigfrids mission beröres även i kungalängden, där det säges, att han döpte Olov Skötkonung i den källa, som ligger vid Husaby och heter Birgittas. Detta ställe är det mest bevisande för att Sigfridslegenden vilar på gammal tradition. Birgitta kan omöjligen vara vår Birgitta, ty denna fick sina första uppenbarelser först år 1344, således 19 år senare, än vår avskrift är gjord, att icke tala om originalet. Lika litet kan det vara hon, som skulle hedras, då biskop Peter av Husaby (tidigare kyrkoherde i den församling, som givit
