Det är uppenbart, att det icke är ett sådant osedvanligt häftigt fall i penningens värde, som är i fråga i vår text. Beslutet om skatten till Skara kyrka (biskopen) är alltså äldre än nämnda tioårsperiods slut. Tiden för Skara första stenkyrkas vigning kan alltså sättas mycket nära år 1145, då vigningen av Lunds domkyrka skedde.
Penningar blå, kopparpenningar avser det danska myntet, vilket var känt som dåligt icke blott under 1100-talet utan än mer vid slutet av Valdemar II:s regering. År 1231 hade det danska myntet så försämrats, att påvens uppbördsmän icke ville mottaga det som gångbart mynt vid upptagandet av Peterspenningen. Man gav det föga silverhaltiga myntet namnet »moneta cuprea», kopparmynt.[1] Omvänt kallas gott mynt »vita penningar», t. ex. i Upplandslagens jordabalk. Vi erinra om att vår längd författats just vid tiden efter Valdemar II:s död. I motsats mot det danska myntet var det av Knut Eriksson präglade svenska ett synnerligen gott mynt, så att mark penningar under hans tid torde ha varit lika med mark silver. Bland Knuts myntstäder var Lödöse en, så att hans mynt fick spridning i Västergötland. Det säger sig självt, att dessa förhållanden framkallat tvister mellan de kyrkliga myndigheterna och allmogen, om vilket mynt som skulle anses giltigt även vid upptagande av andra kyrkliga skatter än Peterspenningen. Vår författare intager här i överensstämmelse med sin uppfattning i det hela en juridiskt oanfäktbar lekmannaståndpunkt: skatten till Skara kyrka har en gång satts i dåligt danskt mynt, den bör i samma mynt få utgöras. Emellertid torde myntvärdets fall och varornas prisstegring ha fortgått raskare, än vår krönikör vetat. I Västgötalagens kyrkobalk sättes en avgift (gift) till prästen att utgå med antingen två skäppor (antagligen råg eller korn) eller en örtug penningar. Här är sålunda skäppan i pris lika med 8 penningar.
Utom fem penningar av varje bonde hade nog vår kyrka andra inkomster. Rörande fördelningen av de till hela land-
- ↑ Mynt, som gav sig ut för kopparmynt, fanns ännu icke.
