Järpulv antogs, låter nu denna större skatt ersätta den gamla. Först skall uttagas åt prästen så mycket, som vid kyrkans vigning bestämdes, varefter återstoden delas på sätt, som ses s. 69 f. Utom detta särskilt av varje församling beviljade lönebelopp torde av gammalt ha utgått den för Västergötland och östra Norge egendomliga förmögenhetsskatt, som kallades huvudtionde, och varom se kap. 5. Denna avskrevs icke, då Järpulv fick den allmänna kanoniska tionden införd i Skara stift. Den kvarstår, som synes, i Västgötalagens text. Dess tillvaro beröres av påven Honorius III i ett brev av den 3 november 1220, då han stadfäster Skarabiskopens rätt såväl till »den tionde, som församlingsborna enligt kanoniska lagen äro förpliktade att utgöra, som ock den, vilken de under namn av huvudtionde genom frivilligt löfte förpliktat sig till». Och den avsatte konung Valdemar ger under mycket ångerfulla uttryck år 1279 den 30 januari åt biskopen i Skara gården Lundby i Laske härad såsom ersättning för huvudtionde, som han orättmätigt undanhållit kyrkan för sina fäderneärvda gods. Sannolikt avses en huvudtionde, som skolat utgöra försoning för den »huvudsynd» han begått med sin svägerska Jutta.
Tiondens införande i Västergötland är utan tvivel en direkt följd av de maningar, som Alexander III i sitt försoningsbrev av 1172 ställde till konung Knut. Den för kyrkan ytterst förmånliga utgången berodde väl dels på den kraft, som Knut nu kunde insätta, dels på det intryck, som den gode biskop Bengts stora och även materiellt välsignelsebringande verksamhet efterlämnat.
|
Fiurtandi war Ion Hyrne, warskær man ok þarflikær allum mannum. Femtandi war Wærnarðær, mykin þægn, gaf baðe rikum ok fatökom. Sæxtandi war biskupær Bændikt unge. Han samnæði hærwapn, bryniur ok skioldæ ok skipæði |
Den fjortonde var Johan Hyrne, en klok man, tjänstvillig mot alla. Den femtonde var Bernhard, en förträfflig man, frikostig mot både rika och fattiga. Den sextonde var biskop Bengt den yngre. Han samlade vapen, brynjor och sköldar, så skötte han |
5—111508. Beckman, Ur vår äldsta bok.
