|
ter ok ey mera. Hwar sum bryter hælgha dagha: paska dagh, hælghathorsdagh, pingisdaghadagh, mizsummars dagh, sancta Laurinza dagh, hælghunamæssodagh, alla warra fru dagha, sancta Mikiæls dagh, iula dagh, attunda dagh, tolfta dagh, kyrkmæssudagh, apostlamæssudagh, the sum fasta ok forhælghth ær fore ok alla syndagha; hwilkin sum biærghs storæn wærknath nokon a nokrom thænna dagh, böte biskupe VIII örtoghar ælla wæri sik mæth tolf manna ethe. Hiælpe hö ok korne at saklöso æptir mithaptan. Hwar sum bryter frith i Skarum sialwum um skærthorsdagh, böte biskupe III mark ælla wæri sik, sum lagh sighia. |
bort henne. För tolvmannaed (som. går åter) bötes till biskopen tre mark, likaså för ed av tvenne tolfter och icke mer. Envar som bryter helgdagar, påskdagen, skärtorsdagen, pingstdagen, midsommardagen, Larsmässa, allhelgonadag, eller någon av vår frus dagar, Mikaelis, juldagen, nyårsdagen, trettondag jul, sockenkyrkans vigningsdag, någon av apostlarnas dagar, sådana som det är fasta och helgdagsafton före, och alla söndagar; vemhelst som förrättar stort arbete på någon av dessa dagar, böte till biskopen åtta örtugar eller värje sig med tolv mans ed. Bärge hö och säd efter midafton saklöst. Den, som begår fridsbrott i själva Skara om skärtorsdag, böte till biskopen tre mark eller värje sig, såsom lagen stadgar. |
I de fall, då dubbla bötesbelopp angivas, äro de inom parentes satta högre beloppen efteråt tillagda i en kodex från slutet av 1400-talet. De skola alltså ha influtit i lagen mycket sent, om de verkligen varit lagliga.
Med firnarverk menar vår lag dels blodskam, dels onaturlig last, möjligen andra grova brott, för vilka lagen föreskrev vallfärd till Rom. Skriftbrott är dels olydnad vid undergående av kyrkostraff, dels återfall i den straffade synden.
Det inom parentes tillagda om andlig frändskap finnes hos Lydekinus, som skrev omkring 1300, men det saknas i en handskrift från 1400-talet, som visar sig gå tillbaka på ett original, äldre än Lydekinus’. Detta för vår nationella rätt främmande stadgande är naturligtvis av yngre datum. Första gången det, såvitt känt är, kunnat tillämpas i Västergötland, var, då Torgils Knutsson fick se sin dotter skiljas från hertig Valdemar. Rimkrönikan säger uttryckligt, att biskoparna
