|
Dræpær maðær lönær drotten sin, þæt ær niðingswærk. Dræpær maðær man i ölbænk mæð kniwi, siter um kniw oc kötstykki mæð hanum, þæt ær niðingswærk. Hugger man bu mans niðær, gærs at gorwarghær, þæt ær niðingswærk. Löpær maðær a hærskip oc gærs bunkæbitær, maðær standær a halsi ok a höfði ok hæriær man, þæt ær niðingswærk. |
Dräper någon sin husbonde, det är nidingsverk. Dräper i ölbänk med kniv, då han delar kniv och köttstycke med honom, det är nidingsverk. Hugger någon ned någons boskap och gör sig med avseende på den till gorvarg, det är nidingsverk. Löper någon på härskepp och gör sig till sjörövare, står någon på en annans huvud och plundrar honom, det är nidingsverk. |
Stadgandena om urbotamål tillhöra, om man får döma av stilen, de äldsta partierna i lagen. De innehålla, såsom synes, åtskilligt, som sedan återkommer i Magnus Ladulås’ fridslagar (kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid), dessa hade nog till uppgift mindre att införa ny rätt än att göra straffet effektivt genom att utsträcka fredlösheten utom landskapet eller häradet. I Västergötland gällde den strängaste fredlösheten blott mellan Älven och Tiveden. Nidingsverket var undantaget från den benådningsrätt, som tillkom konungen, då han red sin Eriksgata.
De enskilda uttrycken fordra i regeln knappast någon förklaring. Med tångbrink menas enligt somliga den av havstång betäckta havsstranden. Enligt andra betyder det gränsmark, gränsskog. Andemeningen blir i båda fallen densamma. Fredlöshetsuttrycket har släktskap med ett i norska lagar ofta mötande, versifierat uttryck:
Firigiort fe och friði,
landi oc lausom eyre.
I den yngre lagen motsvaras den äldres stadganden om urbotamål av tre flockar; den första handlar om urbotamål och är starkt påverkad av den kungliga lagstiftningen om edsöre, den andra om nidingsverk och den tredje om styggelseverk, om vilka även den nedan införda paragrafen handlar.
