|
»Jak skirskutæ þy, at þu kallæðe mik ukwædinsorð ok firnær orð.» Þæt ær sextanörtoghæ sak i hwan þriðiung. »Jak sa, at þu atti þin williæ við ko ællæ mæræ.» Þæt æt firnærorð, þrænni sæxtanörtughæsak, þæt skal sökigæ a hændær hanum; kombær eigh ne wið. »Jak sa, at þu atti moðor þinæ», þæt æt firnærorð, ok þrænni sæxtanörtughæ sak ok kombær eigh ne wið. Þættæ æru ukwædinsorð kono: »Jak sa, at þu ret a kwiggrindu lösharæð ok i trolsham, pæa alt war jamrift nat oc daghær.» Kallær hanæ kunnæ firigæræ kono ælle ko, þæt ær ukwædinsorð. Kallær kono hortutu, þæt ær ukwædinsorð. Kallær kono hawa at faður sin ællær strukit hawæ barn sit fra sær ællær hawa myrt sit barn, þætte æru firnærorð. Al þæssi syndæmal skal fyrst wið præst sin talæ ok eigh braðæ up mæð awund ællær wrezwilliæ, num han sæki sik at þrim markum, hete þrer oc æru twar. |
det?» »Du», sade han. »Jag hänskjuter till vittnen, att du gav mig okvädinsord och beskylde mig för styggelseverk.» Det är sexton örtugars sak i varje treding. »Jag såg, att du tillfredsställde din lusta med ko eller sto», det är styggelseord, tre sextonörtugars sak; det skall man kära mot honom, han kan icke neka. »Jag såg, att du tillfredsställde din lusta med din moder», det är styggelseord, tre gånger sexton örtugars bot, och han får ej neka. Följande äro okvädinsord till en kvinna: »Jag såg, att du red på en fållgrind med utslaget hår i häxdräkt, då det var mitt emellan natt och dag.» Eller man skyller henne för att kunna förtrolla kvinna eller ko; det är okvädinsord. Kallar man en kvinna horkona, det är okvädinsord. Säger man, att en kvinna bedrivit otukt med sin fader eller fördrivit sitt foster eller mördat sitt barn, det är styggelseord. Om alla dessa synder skall man först tala med sin präst och icke framkasta beskyllningar av hat eller i vredesmod, om man icke vill göra sig förlustig tre marker; kallas tre och äro två. |
Den vanliga fördelningen av böter var i Sverige, att en tredjedel gick till målsäganden, en till konungen och en till tingsmenigheten (alle män). Från början var tre marker, en i varje tredjedel, ett ytterst vanligt bötesbelopp. Det återkommer i de flesta landskapslagar och till och med i Jaroslavs rysk-skandinaviska lag (Ruskaja pravda). Men vid tiden för Knut Erikssons myntförbättring torde denna bot ha synts väl
6—111508. Beckman, Ur vår äldsta bok.
