Vår äldsta på svenska skrivna bok förvaras på Kungl. biblioteket i Stockholm, där den bär signum B 59. Intill för helt få år sedan plägade man säga, att den var vår äldsta handskrift på svenska, men professor O. v. Friesen har visat, såsom det synes omotsägligt, att vi ha ett litet bokfragment, som är äldre; det utgöres av två små blad. För vår uppgift är det nu en lycka, att detta fragment tillhört en bok med samma huvudinnehåll som B 59. Båda böckerna, såväl den nu på ett par enstaka blad när bevarade som den på ett par enstaka blad när förlorade, ha nämligen innehållit den äldre Västgötalagen.
Det torde icke sakna sitt intresse att studera en sådan boks historia. Vi skola söka redogöra för denna, såvitt det varit möjligt att sluta därtill. B59 är tydligen till sin huvuddel skriven på 1280-talet. Den avsåg att upptaga Västergötlands då gällande rätt, sådan denna ett sextiotal år tidigare samlats och redigerats av lagman Eskil och i mindre mån sedan omarbetats.
Men just vid den tid, då vår handskrift skrevs, synes det ha varit ovanligt liv i lagstiftningsarbetet i Västergötland. Vi äro ju inne på den store rikslagstiftaren Magnus Ladulås’ tid, och Västergötland hade just då en kraftig lagmanssläkt. Lagmannen hette Algot, möjligen en avkomling av den lagmanssläkt, som på 1100-talet skänkt provinsen lagman Karle, »fäderneslandets fader». Algot hade en son, som var biskop, medeltidens störste Skarabiskop, Brynolf. Två andra söner till Algot tillhörde domkapitlet som kaniker, den ene av dem
