lagen skulle haft bestämmelser för huru konungen skall avsättas, och man har för att undgå denna enligt mångas mening orimliga översättning gjort åtskilliga försök att omtolka orden. Det lider dock intet tvivel, att vräka just betyder avsätta, fördriva från ämbetet. I denna betydelse förekommer ordet i Erikskrönikan på tal om den redan valde Valdemar, och bortvrækelse förekommer med samma mening i vår text om lagman Ulvar. Att vår lag skulle ha föreskrifter om konungens avsättning, kan dock icke vara underligare, än att den norska Frostatingslagen har föreskrift om hur mycket folk som skall uppbådas, då konungen begått sådant hemfridsbrott, att han lagligen skall dräpas. Något konungadöme av Guds nåde kände våra fäder ej.
En annan sak, som framkallat undran, är stadgandets ålder. Det är uppenbart, att det kommit in på ett alldeles orimligt ställe i lagen, ty Rättlösabalken skulle handla om rättlösa, det är: olovligt begagnande av annans egendom. Saken tyder på att stadgandet är inkommet efter lagman Eskils redaktionsarbete, troligen efter Knut Långes uppror eller kanske efter Valdemars val. Enligt andra skulle det härröra från tiden efter Erik den helige, då dennes medtävlares son satte sig i spetsen för den här, som övermannade inkräktaren Magnus Henriksson. I alla händelser är det hela en kompromiss, som ingåtts, sedan man hunnit bliva grundligt trött på de tronstrider, vilka så starkt prägla vår konungalängd.
De former, som skola värna landskapets rätt att avfordra konungen trohetsed, påminna starkt om händelserna vid Ragnvald Knapphövdes dråp. I berättelsen om samma händelse antyder Saxo, att svearna vid den tiden ansågo sig ha företrädesrätt till konungavalet.
§ 2.
(Samma ställe, flock 2.)
|
Æn biskup skal takæ, þa skal kononger allæ landæ at spyriæ, |
Om biskop skall antagas, då skall konungen fråga alla landsmännen, |
