män mening, som kanske till och med förelåg i ett tingsbeslut (»universo populo expetente» säger Vastovius).
§ 3.
(B 59, äldsta handen, med tillägg inom klammer ur den yngre lagen.)
|
Skil sokn(um prest), waldi þer, sum flere æru, (ok biskupær giwi kirkiu, thaghær, uti æru thre wikur). |
Är socken oense (om val av präst), råde de, som äro flere. (Och biskopen skall bortgiva kyrkan, så snart tre veckor gått.) |
Det i den yngre lagen införda tillägget kan tolkas på två sätt. Antingen kan det innehålla en föreskrift, att biskopen skall fritt förfoga över utnämningen, då tre veckor gått. Så tolkas bestämmelsen i den latinska redaktionen. Men denna tolkning stöter på svårighet däri, att en sådan situation, att ingen valdes, icke behöver ifrågakomma, då majoriteten får besluta. Stället kan även tolkas som en föreskrift för biskopen att, så snart tre veckor gått, med första insätta den valde i ämbetet.
Församlingens valrätt är tydligen gammal i Norden. Möjligen är den av engelskt ursprung. Mellan församlingens fria disposition över ämbetena och den kanoniska regeln, att blott andliga få ha befattning med prästens utnämning, finnas flera olika mellanstadier i våra lagar. Borgartingslagen, som gällde t. ex. i Bohuslän, ger bönderna full rätt att välja präst i »häradskyrkorna». Den valde kunde icke avsättas, med mindre biskopen hade två grannprästers vittnesbörd, att han var oduglig. (N. G. L. I, s. 346). I Frostatingslagen (Ib. s. 135) är kompromissen tydlig. Biskopen har rätt att bestämma, »men han har lovat oss att få de präster, som oss tyckas och som kunna sin tjänst; detta är forn rätt». Enligt Östgötalagen äger församlingen att sätta tre på förslag, bland vilka biskopen väljer en; församlingsborna ha veto, var för sig, om biskopen vill välja en diakon (pæpling). Enligt Upplandslagen förlorar församlingen all rätt, om den icke är enhällig; denna lag är ju också redigerad av en andlig. Även enligt Smålandslagen skulle en enhällig församlingskallelse gälla; men
