om en sådan icke kunde komma till stånd, skulle biskopen få sätta tre på förslag, varibland församlingen fick välja.
§ 4.
(Text som i § 1 & 2.)
|
Bondæsun skal laghmaðær væræ. Þy skulu allir böndær waldæ mæð Guðs miskun. Konongær skal næmd firi sik sætia ok laghmaðær a þingi; þæt heter æ aldræ götæ þing, ær laghmaðær ær a; þær ma folk ætleðæ oc sættum lysæ. |
En bondeson skall vara lagman. För valet skola alla bönderna råda med Guds nåd. Konungen äger låta nämnd sammanträda inför sig och likaså lagmannen; det heter dock alitid alla götars ting, då lagmannen är tillstädes; där kan man ättleda folk och kungöra förlikningar. |
Bestämmelsen om lagmans val föranleder knappt någon anmärkning; däremot har stadgandet om konungens rätt att »sätta» nämnd föranlett åtskillig diskussion. Den ovan givna tolkningen, först framställd av Pipping, torde vara den rätta. Konungen är hedersordförande, om han är tillstädes; i annat fall föres ordet av lagmannen, och detta minskar i intet avseende tingets behörighet.
§ 5.
(Cod. B 59, Lydekini hand.)
|
Ængin þianostoman ma næmpdaman wæræ, utæn þæt se baðe mæð bondænnæ ok hæræðshöfðingæ wiliæ. Hwar sik þrængær til at wæræ næmpdæman a mot hæræðshöfðingæ ok bondom, böte III XVI örtogh ok misti næmpdinæ. |
Ingen ämbetsman får vara nämndeman, om det icke sker med böndernas och häradshövdingens medgivande. En var, som tvingar sig till att vara nämndeman mot häradshövding och bönder, böte tre gånger sexton örtugar, och miste platsen i nämnden. |
Paragrafen, som ger uttryck åt böndernas misstro mot kungligt intrång i deras rättskipning, har väl varit lag, ehuru den ej influtit i någon av de egentliga lagtexterna.
