KAP. IX.
Arvsbestämmelser.
§ 1.
(Ärvdabalken, flock 21, enligt Fragmentet.)
|
Faðir skal sialfr a þingi barn sit ætleðæ, æn skal arf takæ. |
Fadern skall själv på tinget adoptera sitt barn, om det skall taga arv. |
Enligt Adam av Bremen voro illegitima förbindelser ytterst vanliga hos de gamla nordborna. Det är troligt, att Adam överdriver, då hans sagesman, konung Sven, nog hade skäl att för sitt i detta avseende mindre regelmässiga liv söka en ursäkt i gällande bruk. Om ett sådant fanns av särskilt stor utsträckning, så gällde det i främsta rummet furstefamiljerna. De norska tronstriderna under hela 1100-talet bära ett kraftigt vittnesbörd om sådant. Att någon garanti erfordrades för säkerheten i arvsförhållandena är alltså uppenbart. Vårt ställe ger en sådan, tydligen av gammalt ursprung. Senare stadganden ge med allt större styrka åt det kristna dopet kraft att giva arvsrätt. — Enligt rättlösabalken, ovan s. 87, är det på landstinget, som ättledning skall ske. Att detta skulle ha gällt den mera formella adopteringen av eget barn, torde knappast vara tänkbart.
§ 2.
(B 59, Ärvdabalken, flock 1.)
|
Sun ær faðurs arwi. Ær eigh sun, þa ær dotter. Ær eigh dotter, þa ær faðir. Ær eigh faðir, þa ær |
Son är faders arving. Är ej son, då är dotter. Är ej dotter, då är fader. Är ej fader, då är moder. |
