|
ær ætledde. Ær ingin þerræ, þa skal þæn takæ, ær ætledde. |
av arvet, som ättledde. Är ingen av dessa till, då tage den arv, som ättledde. |
Ätten spelade i det äldsta nordiska samhället en mycket stor roll, och den, som icke tillhörde någon ätt, ägde icke fulla medborgerliga rättigheter. I ersättning för vad den gav, som upptog annan i sin ätt, fick han en viss arvsrätt, dock icke till förfång för de närmaste anhöriga. — Den ättledde kunde enligt Östgötalagen icke ättleda annan. Därför undvikes här termen ättleda om adopterandet av hans eget barn. — I B 59 står ællær mellan aðalkonubarn och vidærgangit. Här gäller alltså antingen äkta börd eller erkännande på tinget som villkor. Denna lydelse är utan tvivel oursprunglig och inkommen, sedan man glömt lagens ursprungliga stadgande och missförstod texten. Ællær saknas i fragmentet, som här ger det ursprungliga.
§ 4.
(B 59, Ärvdab. fl. 10.)
|
A dözdæghi ma ikki frå arwæ giwe at laghmæli, num arwi kwædær sialwær ja wiðær. Swa sighiæ lærðir mæn, at eigh ma ne wið kwædæ at Guz rætt. |
På dödsdagen må man icke giva bort något till arvinges förfång, med mindre arvingen själv säger ja därtill. Så säga lärde män, att man enligt Guds lag icke får säga nej. |
Den genom hela medeltiden fortgående tvisten om testamentsrätten, som kyrkan ville ha så vidsträckt som möjligt, medan lekmännen kämpade för dess begränsning, är här löst genom en tydlig kompromiss. Den borgerliga lagen värnar lekmannaståndpunkten, men kyrkan hotar med Guds dom den, som begagnar sin rätt. Testamentsrätten behandlas bland mycket annat i påvens försoningsbrev till Knut Eriksson, där det hävdas, att man kunde göra Kristus till medarvinge, alltså att den, som hade tre barn, kunde ge kyrkan en fjärdedel, den, som hade fyra, en femtedel o. s. v.
