Kap. X.
Bevisning inför rätta.
Den punkt i den gamla nordiska rätten, mot vilken de mest berättigade anmärkningarna från kyrkligt håll riktades, var bevisningen. Det var särskilt den nedan nämnda tolvmannaeden, som av påven skarpt klandrades, emedan den kunde leda till att den ene brottslingen hjälpte den andre för att själv få samma hjälp. Saxo berättar, att tolvmannaeden avskaffats av Knut den store, vilket otvivelaktigt är sant i vad det gäller hirdens lagar. Under Knuts tid var det engelska inflytandet starkt. På böndernas enträgna anhållan skall tolvmannaeden åter ha införts under den svage Harald Hen, berättar samma källa.
De bevismedel, som vi här skola bebandla, äro indicier (§ 1), tolvmannaed vanligen till svarandens värjande (§ 2, 3), ed av särskilt tillkallat vittne (§ 3), intyg av tillfälligt åsynavittne (ett tydligen sent institut, § 4, 5), samt slutligen nämndens fria prövning av all förebragt bevisning (jurysystem, § 6).
§ 1.
(B 59, þiuwabalk, fl. 5.)
|
Eigh mughu grannær ransak syniæ. Grannær skulu i garð gangæ, þæs fyrst, ær næst ær grun a. Han skal rum kallæ oc beðæs ransak. Bonde skal eigh ransak syniæ, æn han ær sialwær hemæ. Han skal up latæ sin |
Grannarna må icke neka husrannsakan. Grannarna skola gå in först i dens gård, som misstanken närmast träffar. Honom skall man ut kalla och begära husrannsakan. Bonden skall ej husrannsakan vägra, om han själv är hemma. Han skall |
