härjande, ofta övermäktiga naturkrafter, vilka av henne uppfattas som levande väsen. I denna strid söker och vinner hon bistånd av blida gudar och kraftiga hjältar, vilka sedan gärna av folkfantasien anknytas till och namngivas efter berömda historiska personligheter. I vad förhållande den mytiske Beowulf står till en historisk hjälte med detta namn, är ej utrett.
Historiska och sagohistoriska episoder. I nämnda huvudhandling har skalden infogat ett antal delvis rätt utförliga episoder, som skildra tilldragelser bland och särskilt strider mellan olika folkstammar. Av stort intresse för oss svenskar och en viktig källa för vår dunkla historia under 500-talet äro de tämligen omfattande delar, som handla om svear och götar[1], deras furstefamiljer och strider. Med götar menas här västgötar, som vid den ifrågavarande tiden innehade, såsom dialekter och fornborgar intyga, utom Västergötland även norra delen av Halland och åtminstone södra Bohuslän, möjligen flera bygder. De kallas också havsgötar och vädergötar. Sammanställa vi nu vad som meddelas i Ynglingatal, Snorre Sturlassons Ynglingasaga, Beowulf och frankiska krönikor, blir ’Svea och Göta konungars historia’ under förra hälften av 500-talet i sammandrag som följer:
Omkring århundradets början rådde över svearne enligt Ynglingatal Egil, kallad Tys ättling, enligt Beowulf Anganty (Ongentheow), över götarne åter en
- ↑ Namnet ’götar’ motsvarar ljudenligt och säkerligen även faktiskt diktens ’geatas’. Visserligen sökte för några årtionden sedan P. Fahlbeck och S. Bugge att med skenbart tungt vägande skäl visa, att med ’geatas’ menas ’jutar’. Men dessa skäl hava sedermera på ett övertygande sätt vederlagts av H. Schück i ’Folknamnet geatas i den fornengelska dikten Beowulf 1907’. — Det vore också egendomligt, om den engelske skalden, som eljest återgiver de nordiska folknamnen i korrekt fornengelsk språkform, skulle ha misstagit sig just i fråga om den stam, som hans hjälte tillhör.
