Adils (Eadgils) och Emund (Eanmund). De senare måste giva vika och sökte tillflykt hos götakonungen Hårdråde. För att straffa den gästvänlighet, som denne visade dem, gjorde Åle ett krigståg mot götarne, varvid Hårdråde dödades. Då övertalades Beowulf, som på mödernet var besläktad med konungaätten, att bestiga götarnes tron. Efter någon tid understödde denne Adils — Emund hade dessförinnan blivit med Åles goda minne dödad av en göt — med krigare och vapen, och i en strid på Vänerns is lyckades denne besegra och döda farbrodern och blev så konung över svearne. Samtidig med honom (låt oss säga omkr. mitten av 500-talet) var, som bekant, den berömde Rolf Krake (Hroðulf), brorson till den av Grendel hemsökte Roar (Hroðgar).
Det bör emellertid tilläggas, att medan sveakonungarnas namn ha god hemul och otvetydiga motsvarigheter i nordisk språkform, så ha — med undantag av Hygelac — de götiska furstenamnen svagt stöd (blott Beowulf-dikten) och synas sakna säkra motsvarigheter bland fornskandinaviska personnamn. Man känner sig frestad att misstänka, att skalden diktat de götiska eller ur det fornengelska förrådet valt de med Hygelac allittererande namnen Hreðel, Herebeald, Hæðcyn och Heardred (Hårdråde är, som bekant, endast tillnamn).
Götarnes grannar i söder, danerna, innehade Skåne, södra Halland, de danska öarna och åtminstone en del (Vendel) av Jutland. De stå i gott förhållande till götarne; för tillfället fredligt, men osäkert till (longo) barderna, som då bodde väster om nedre Elbe, samt i fientligt till jutarne, en frisisk stam, som deltagit i Englands erövring och då var bosatt vid s. ö. hörnet av Nordsjön. S. v. om dem, kring Rhens mynningar, bodde andra friser, de som anföllos av Huglek, samt slutligen längre bort frankerna, även kallade huger, vilka besegrade honom.
De sagohistoriska episoderna äro få, ja, med
