undantag av den om Sigmund, som här säges vara ormen Fafnes bane, egentligen blott anspelningar på av allmänheten kända sägner.[1]
Diktens förhistoria, ålder, handskrift. Som bekant torde vara, har man särskilt i Tyskland, med en viss förkärlek sökt göra gällande den s. k. Liedertheorien för äldre, mera omfattande episka dikter, såsom Iliaden, Odysseen och Nibelungenlied; med andra ord, man har sökt uppvisa, att var och en av dessa dikter i sin nuvarande form härstammar från flere olika författare. Även på Beowulfdikten har man velat tillämpa denna teori; i synnerhet har den berömde tyske språk- och fornforskaren Müllenhoff genom en detaljerad granskning sökt bevisa, att dikten förskriver sig från sex olika personer. Denna åsikt vann på grund av Müllenhoffs stora auktoritet i andra forntidsfrågor till en början rätt stor tillslutning inom Tyskland, men torde numera få anses övergiven. Lika ohållbar är bl. a. av kronologiska skäl den åsikten, att angler och friser skulle hava medfört stoffet till dikten vid sina erövringståg till England. Osökt åter och högst sannolikt är Schücks antagande, att detta stoff utgjorts av danska och götiska sagor eller dikter, som av köpmän eller klerker överförts till England och därstädes, med tillägg av annat sagomaterial, av en kristen skald om- och hopdiktats till ett tämligen enhetligt epos, i vilket dock de olika tonarterna och den hedniska grunden tydligt framskimra genom den kristna omklädnaden. Den förra och större delen av dikten (I–III), som i allmänhet utmärker sig för en ledig och lättflytande diktion samt trots det där skildrade tolvåriga lidandet genomandas av segervisshet och segerjubel, är antingen av danskt ursprung (att döma av skådeplatsen) eller har till underlag en götisk saga,
- ↑ De episoder, som ej röra vårt folk, skola, såvitt nödigt och möjligt, belysas i korta noter under texten.
