som på sin väg över Danmark därstädes blivit retuscherad samt tillökt med inledning och episoder, vartill slutligen den engelske skalden lagt åtskilligt ur sin egen fatabur. För det senare alternativet talar den omständigheten, att danskarne framställas som ett rätt håglöst släkte och deras konung som en gråtmild hjälpsökare, allt i bjärt motsats till såväl de glänsande epitet de bära (spjutdaner, glänsande daner; ärorika, segerrika Scyldingar) som ock till episoderna, där danerna uppträda som väldiga kämpar. Hjälten är varken dansk eller kommer från fjärran land, utan från ett grannfolk, just götarne. Helt olika är emellertid den andra delen (IV), som handlar om drakstriden och otvivelaktigt är av götiskt ursprung. Diktionen är mera hård och tung; språket böjer sig stundom blott motsträvigt under skaldens grepp, och här och där frambryter en stark underström av dystra aningar om fäderneslandets stundande fall. — Schücks förmodan, att sagornas överflyttning till England förmedlats av friserna, som vid den ifrågavarande tiden stodo i livlig förbindelse såväl med detta land som med Skandinavien, är i och för sig rätt sannolik; däremot talar dock det starka framhävandet i dikten av frisernas trolöshet. Dock få dylika kriterier ej anses för avgörande.
Diktens hemort är sannolikt mellersta delen av det egentliga England (Mercien) men den föreligger oss omklädd i sydengelsk språkdräkt, i vilken dock kvarstå spår av skaldens dialekt.
I fråga om diktens ålder giver oss det historiska innehållet i densamma tvänne hållpunkter. 1) På ett par ställen skildras Hygelacs död i en strid mot franker och friser. Enligt frankiska krönikor skall denna ha ägt rum någon gång mellan åren 512 och 520. Då måste naturligtvis dikten vara skriven efter denna tid. 2) Å andra sidan omnämnas Merovingerna såsom fruktansvärda fiender (v. 2921), och sannolikt är då,
