mycket begränsat, de slående och övertygande gissningarna helt få, men antalet av mer eller mindre osäkra antaganden översvallande stort. På den sista tiden har emellertid framträtt en lovvärd tendens att i möjligaste mån söka bevara och försvara handskriftens läsarter. För dem som vilja studera dikten på originalspråket, rekommenderas: Beowulf, herausgegeben von Heyne—Schücking (Bibliothek der ältesten deutschen Literatur-Denkmäler. III), som i huvudsak lagts till grund för denna översättning, och som jämte en konservativt hållen text innehåller ett fullständigt och utförligt glossar, redogörelse för egennamn och viktigare upplagor samt, visserligen i mycket sammanträngd form, handskriftens läsarter, avsevärda emendationer och några försök att förklara dunklare ställen och utreda historiska spörsmål.
I Sverige har den sista (IV) delen av dikten, översatt av Prof. Björkman, med en inledning av Schück, utgivits i samlingsverket ’Världslitteraturen i urval och översättning’ 1903. För övrigt ha här — helt naturligt — forskare företrädesvis bemödat sig om att belysa och utreda diktens innehåll. Uppslaget härtill gavs av P. Fahlbeck i avhandlingen »Beowulfqvädet såsom källa för Nordisk fornhistoria» (1884). Mot huvudsyftet i denna (att visa att ’geatas’ är = jutar) riktade sig H. Schück i sin ovan anförda skrift om folknamnet geatas. I sina »Studier i Beowulfsagan» har den senare även framlagt ett försök till rekonstruktion av diktens förhistoria, varjämte han i populär form framställt resultaten av sina forskningar i »Illustrerad Svensk Litteraturhistoria» och »Svenska folkets historia» (i Gleerupska Biblioteket). Den tidigt bortgångne, fyndige och skarpsinnige fornforskaren K. Stjerna har i ämnet författat värdefulla avhandlingar, som blivit samlade och utgivna i en vackert utstyrd engelsk översättning under titeln »Studies on Beowulf».
Språk och stil. Det torde ej vara lämpligt att låta
