en uppskattning av diktens konstvärde inleda ett översättningsförsök. Här skall jag blott uppvisa några stilistiska egendomligheter, som äro av betydelse även för diktens tolkning. Man behöver ej läsa långt i densamma för att finna huru mycket skalden älskar att upprepa samma sak eller tanke i växlande former. Därigenom uppstår ett slags parallellism, som i viss mån erinrar om den hebreiska poesien. Den förefaller dock ej, åtminstone ej i originalet, enformig och tröttande bland annat på grund av det rika ordförråd, som författaren använder, särskilt i fråga om strider, vapen och hjältar, vilka ju också spela huvudrollen i framställningen. Så har han för ’strid’ åtminstone 12 olika ord och för ’hjälte’ ej mindre än 37. På ett par ställen åstadkommer skalden en god kontrastverkan genom att, sedan han höljt en person med lov, alldeles oförberett föreställa för oss en annan med motsatta egenskaper. Så uppställes (v. 901 ff.) den tyranniske Heremod som en motsats till den folkvänlige Beowulf; den övermodiga drottning Thryð (v. 1931 ff.) till den blida Hygd. Här och där märker man en viss löslighet i satsbyggnaden, bruk av singular för plural eller tvärtom, ej fullt korrekta uttryck, såsom då Grendel och hans moder kallas ’Grendels fränder’, Hygelac kallas Ongentheows bane, ehuru det i verkligheten var en av hans krigare, som dödade denne. Dessa ’brister’ ha vållat mycket bryderi och många mer eller mindre fyndiga försök att förbättra texten, men de torde numera allmänt betraktas som poetiska, ej alldeles verkningslösa friheter.
Diktens meter är den forngermanska långversen, genom taktvila avdelad i två halvverser, vardera med två tonhöjningar samt svagtoniga stavelser på växlande plats och av växlande antal. Allitteration finnes å båda de starktoniga stavelserna eller blott den ena i första halvversen, å en i den andra. Stundom förlängas verserna oproportionerligt, så att de närma sig rytmisk
