Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/23

Den här sidan har korrekturlästs


19
salen hjort.
En tid fördrog då den starke gasten,
Som bidade i mörker, med stor förargelse
Att varje dygn höra högljutt
Jubel i salen: där var harpans klang,
90 Skaldens ljuva sång. Den som kunde tälja
Människornas ursprung i forna tider,
Kvad, att den allsmäktige skapade jorden,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;
Satte segerstolt solens och månens
95 Ljus att lysa dem som bo på jorden,
Samt smyckade markens sköte
Med grenar och löv och skapade liv
I alla de släkter, som levande vandra.
Så levde då hirdmännen
100 I jubel och överflöd, tills en började,
En fiende i helvetet, öva illdåd.
Den vilde gasten hette Grendel,
En beryktad gränsbo, som hade sitt fäste
I kärr och träsk; den osalige mannen
105 Bebodde en tid trollsläktets hem,
Sedan skaparen hade fördömt det.
På Kains ätt hämnades den evige
Herren det mordet, att han dräpte Abel:
Ej hade han glädje av denna strid, ty skaparen
110 Fördrev honom för detta brott fjärran från människorna.
Av honom hava kommit alla onda släkten,
Jättar och alver och havsvidunder
Samt giganterna, som kämpade med Gud
En lång tid; han gav dem lön därför.

115 Då det blev natt, gick Grendel att söka
Det höga huset, se till huru ring-danerna
Hade inrett sig där efter dryckeslaget.
Han fann då därinne en skara ädlingar
Sovande efter gästabudet; de kände ej sorg,