warscheinlichste ist — absichtlich das wort (dýr) in dieser bedeutung (bär) aufgefasst und dann, wie natürlich, die flügel jenes ’bären’ als ’unhistorisch’ beiseite gelassen hat, sowie den bericht, dass das tier im grunde ein troll sei.“ Och vidare (a. a. s. 58): „auch in Saxos quelle war das ungetüm schon aller wahrscheinlichkeit nach ein fliegender drache; ein dem Grendel ähnlicher unhold wäre bei ihm unmöglich zu einem bären geworden“.
Här kan jag instämma i det sista yttrandet, att ett Grendelartat troll omöjligt av Saxo skulle ha bytts ut mot en björn. Att Saxo av nationalistiska skäl skulle ha kunnat lämna ut vingarna, kan också vara ganska rimligt, men i övrigt är hela tankegången så orimlig som gärna möjligt. Boer förutsätter — såsom den utpräglade skriftfilolog han är — att S måste ha haft en skriftlig källa, formulerad ordagrant som den 200 år senare Hr, så att odjuret hela tiden benämnes „eitt dýr, dýrit“ eller på ett ställe „óvætt þenna“ och på ett „hit mesta trǫll“. Vid läsningen skulle Saxo ha tolkat ordet „dýr“ såsom betydande björn, varjämte han har lämnat ut det mera fantastiska. Men finns det någon anledning att tro att Saxo här haft en skriftlig källa, och att denna varit likalydande med Hr? Allt talar för att Saxo haft en muntlig källa, vare sig den varit dansk eller isländsk, och i muntlig tradition är uttryckssättet ej på det sättet fixerat och heller ej så tvetydigt. Saxo har tydligtvis hört berättas just om en björn, vilket bestyrkes av att samma tradition på Island har fått ett otvetydigt uttryck i R, som ej har några rationalistiska tendenser. Denna slutsats är så stark, att den ej på minsta vis kan rubbas av Hr, den yngsta källan. Man måste här helt instämma med Olrik då han yttrar (D. Helted. 1, s. 117—8): „Når det dyr, der fældes, fremstilles som et vinget uhyre, svarer det ikke til noget krav i fortællingen, men imödekommer en moderetning i de sene islandske heltesagaer efter at fremstille sfingsskikkelsen, finngalkn, som den kaldes.“ Ett annat bevis som Olrik anför mot att det är fråga om ett troll, är det av Hr bibehållna motivet att Hjalte dricker djurets blod för att tillegna sig dess styrka. „Også herpå kan man se, hvor urigtigt det er at Hrólfssaga betegner det dræbte uhyre som ikke et dyr men den værste trold; i så fald vilde der være liden glæde ved at tilegne sig dets væsen.“
Mot Olriks här citerade ord har jag blott en invändning
