att göra: Han har missuppfattat Hr. Även Hr låter djuret vara en björn, ej ett troll! Hrs författare säger nämligen hela tiden endast „eitt dýr, dýrit“, vilket man har full rätt att översätta med björn. Alla de fantastiska tilläggen om att djuret hade vingar, att vapen ej kunde bita på det, att det ej var ett djur utan det värsta troll, är ej berättelsens framställning av djuret, utan den fege och hjärtskrämde Hötts skräckfantasier. Författaren avser ej att framställa djuret såsom osårbart för vapen, ty han låter Bjarkes svärd omedelbart döda det alldeles som i S och R, men han använder Hötts skräckmålning först och främst för att karakterisera Hött själv, men också för att öka spänningen och framhäva Bjarkes mod. Då djuret hela tiden kallas „dýr“, så betyder detta ord utan tvivel björn, men författaren har med avsikt valt ett tvetydigt ord för att Hötts skräckmålning ej från början skall synas helt orimlig. Det är förvånande att ingen av dem som behandlat sagan — icke ens Olrik — här uppfattat det rent konstnärliga i framställningen och kunnat läsa den så, som författaren uppenbarligen menat att den skulle läsas. Lika väl som man tagit Hötts fantasier för godt, borde man ju då ha tagit de utsända kunskaparna på orden, då de sade att „dýrit færi þar ok heldr geyst at borginni“. Beowulffilologerna kunde ju där finna en överensstämmelse med Beowulfdikten, som låter den döde Grendel springa högt upp från bädden, då Beowulf högg av hans huvud! Mindre likheter än så har man på det hållet med glädje framhållit. Och då bleve ju även Hjaltes bedrift ej blott ett bedrägeri, vilket vållat forskarna så mycket bekymmer. Men det är i alla fall glädjande att man ej gått så långt i missuppfattning av texten och blind iver att finna stöd för svaga teorier.
Frånsett Hjaltes skrämselfantasier har odjuret inga övernaturliga egenskaper i någondera källan. S skildrar björnen såsom ofantligt stor, R berättar om varginnan att den äter folk och kallar björnen rätt och slätt „grábjǫrn“. Mötet med björnen tycks i S snarast vara tillfälligt. R har av ett djur gjort två, och man måste här se på uppgifterna om båda. Att mötet ej är tillfälligt, antydes av att Bjarke hemligen går ut med Hjalte, tydligen i avsikt att möta odjuret, samt av att Hjalte på förhand varnar för varginnan. Dessutom skylles björnens närgångenhet på att Bjarke dödat hundarna som förut hållit vilddjuren på avstånd. Det är
