emellertid ej fråga om något periodiskt besök av björnen: att han vågat sig fram, beror på frånvaron av hundar. Blott Hr låter djuret ha kommit de två föregående jularna och med oro väntas för tredje gången. Vilketdera som är ursprungligast, låter sig ej med full säkerhet avgöra, då man ej har fler källor att jämföra. Dock förefaller R att vara mera äkta i detta hänseende. Att hundarna dödats, förklarar på ett osökt sätt att björnen blivit närgången, utan att på något vis minska kungsgårdens anseende. Det ger dessutom Bjarke en särskild anledning att gripa in, på samma gång som han omedelbart får ett godt tillfälle att ge sin skyddsling den styrkedryck han behövde. I motsats härtill är björnens tre gånger företagna julbesök i Hr nedsättande för kungsgårdens anseende, vilket framhålles av Bjarke och urskuldas av Hött med de bästa kämparnas bortovaro. Det är ett stereotypt motiv, byggt på föreställningen om julen som en tid då allehanda farlighet är i rörelse. Denna föreställning finner man visserligen överallt i Norden, men minst i Danmark och mest på Island där den blivit ett särskilt omtyckt diktmotiv som ofta kommer till användning. Det periodiska julbesöket kan därför med stor sannolikhet betecknas som ett sent, på isländsk grund och av Hrs författare tillsatt motiv.
Striden med björnen (eller varginnan) skildras ej såsom särskilt hård i någondera källan. Det vapen som användes är i S ett spjut, i R en yxa mot varginnan och sedan ett svärd mot björnen, och i Hr ett svärd. Hrs uppgift att svärdet att börja med satt fast i skidan, har vållat forskarna en del bekymmer. Så bygger Panzer djärva konstruktioner med detta motiv som utgångspunkt: „Es ist klar, dasz hier ein Motiv vorliegt dessen Pointe verloren ging; auszerdem aber widerspricht diese Art der Tötung der unmittelbar vorher abgegebenen Versicherung der Sage, dasz keine Waffe dies Ungeheuer zu verwunden imstande war. Ähnlich steht es mit dem Schwert beim zweiten Kampfe: man sieht nicht, warum und wozu Hjalti des Königs Schwert zu seiner Scheintat erbittet und erhält. Ich denke, die beiden Angaben gehören ursprünglich zusammen und es hiesz ehemals: Bjarkis eigenes Schwert versagte in der Not gegenüber dem Dämon, den keine (irdische) Waffe verwundet: da fiel ihm das Schwert Gullinhjalti in die Hände und damit tötete er den dämonischen Gegner.“ Även en så klok och nykter forskare som Chambers anar något märkligt
