tillfället byta ut namnet Hött mot Hjalte i anslutning till svärdets namn. Även detta motiv måste vara ett sent tilllägg, sannolikt uppfunnet av Hrs författare. Varken S eller R känner namnet Hött utan han kallas endast Hjalte. Detta är emellertid ett ovanligt namn och Hrs författare har velat ge en förklaring på det. Som ett hjalte är en viss del av ett svärd, anknyter han förklaringen till det svärd som Hött får av Rolf. Men då måste svärdet ha ett namn med hjalte som sammansättningsdel, vilket är tämligen enastående bland svärdsnamn som eljes bildas av ord syftande på klingans egenskaper och verkningar, såvida de ej bildas av ägarens namn. Så har han bildat namnet Gullinhjalti, vilket framhäver hjaltets skönhet och dyrbarhet, det enda som gärna kan sägas till ett svärdshjaltes lov. Karakteristiskt nog saknas namnet i Snorra-eddans långa lista på svärdsnamn, och där förekommer inte ett enda svärdsnamn med hjalte som sammansättningsdel. Det hela är en något krystad episod som saknar traditionens friska liv och naturlighet, men passar väl i 1400-talets isländska sagodiktning.
Frågan är nu om hela denna senare del av R-Hr om Hjaltes skenstrid blott är sen isländsk tradition eller om den fanns redan i källan för S. Olrik uppfattar den såsom rent isländsk (a. a. s. 117): „Ligeledes er det et yndet fif af sagamænd, at lade den dræbte bjørn rejses op, som om den var levende; men fortællingen skulde jo have bragt os en virkelig prøve på Hjaltes manddom. Her står Bjarkarímur over sagaen, og på det første og væsenligste punkt støttes den af den danske overlevering.“ Olrik har sålunda ej märkt att något annat kan ligga bakom episoden än ett mandomsprov som ur den synpunkten blir ett bedrägeri. Då han med hänvisning till en rad isländska sagoparalleller — Finnboge som i Finnbogasaga reser upp den döda björnen; Sigmund i Færeyingasaga likaså; Orvarodd likaså för dold bakom björnen kunna skjuta jättar; Vidga som i Thidrikssaga reser upp den fallne jätten, — vill förklara det hela som något sent isländskt, glömmer han att Saxo känner liknande händelser: Gram reser de döda rövarna med störar för att de alltjämt skulle vålla fruktan hos traktens folk; och Amlethus använder som krigslist att ställa upp sina fallna män i slagordning. Från den synpunkten finns därför inget hinder att Saxo kan ha hört om Bjarkes list just som Hr berättar det. Det vore då också naturligt om
