fantasien, underbara egenskaper hos björnen som framtvingat något säreget stridssätt, t. ex. att Bjarke måst krossa honom med sin omfamning eller rycka av honom ena frambenet eller annat dylikt — så vore det obegripligt att detta försvunnit ur traditionen, ty även om Hjalte förts in i episoden och gjorts till det bärande elementet där, skulle traditionen gärna ha behållit allt som ytterligare kunde framhäva bragden. Frånvaron av alla sådana motiv är ett säkert bevis att episoden från början diktats uteslutande för att skildra hur Bjarke gjorde Hjalte till en hjälte.
Gr och Bj. Efter denna granskning av Bj kan en jämförelse med Gr företagas. Den kan ej få mer än ett resultat: all individuell likhet saknas. Blott den rent skematiska likheten att en främmande krigare dödar en farlig varelse vid en kungsgård står kvar, men detta skema kan finnas i en mängd sins emellan till innehåll och härstamning fullt oavhängiga episka bildningar. Grs karakteristiska detaljer: den av trollet hemsökta hallen, Grendels handske vari han stoppade krigarns, den avslitna armen, den hämnande trollmodern, neddykandet till trollboningen, brottningen med trollmodern, jättesvärdet, Grendels skarpa blod som smälte bort svärdsklingan — allt detta saknas fullkomligt i Bj. Och de karakteristiska detaljerna i Bj: de dödade hundarna, björnen som hemsöker boskapen, och allt om Hjalte, hans bloddrickning och därigenom förvärvade mandom — allt detta saknas i Gr. Under sådana förhållanden är det ej rimligt att betrakta de två episoderna såsom identiska, såsom varianter av ett och samma. Som några drag emellertid uppfattats såsom gemensamma och bevisande samhörighet, skall jag något närmare granska dem.
Chambers framhåller (Beow. s. 55) att kämparna vid det danska hovet (i Beow. blott en av dem) visade sig fientliga mot den främmande kämpen, i Bj genom att kasta ben på honom, i Beow. blott genom bittra ord; hjälten svarar i båda fallen så att motståndaren tystas. Den allmänna likheten består här endast däri att hjälten vid sin ankomst bemötes ovänligt. Detta är något som synnerligen ofta förekommer i sagor och har till ändamål att frambringa kontrastverkan: den som först bemötes med förakt, visar sig sedan vara den bäste av alla. Att ett sådant motiv anbragts i en saga, får därför ej anses såsom något karakteristiskt, individuellt; den hör till den folkliga diktkonstens allmänna teknik och sättes in i vilken saga som helst
