där det gör effekt utan att behöva lånas från annat håll. Denna allmänna överensstämmelse mellan Bj och Beowulf får man därför ej fästa sig vid.
Att söka efter en individuell likhet mellan de två episoderna är fåfängt. Ordbytet mellan Unferd och Beowulf har till huvuduppgift att i dikten införa Breca-episoden. Däremot är kontrastverkan tämligen ringa, då kung Hrodgar själv från början bemöter Beowulf med vänlighet och förtroende till hans styrka. Benkastningsepisoden i Bj är något helt annat, och även om man anser Hjalte såsom en senare tillsats, kan man omöjligt betrakta den som en variant av Beowulfdiktens Unferd-episod.
Det ligger ej särskilt nära till hands att jämföra en björnjakt med striden mot ett troll som varje natt hemsöker en festhall. Att jämförelsen dock gjorts och ansetts tyda på identitet, beror i främsta rummet på en missuppfattning av Hötts fantasier i Hr. Detta behöver jag, efter vad jag redan anfört, ej här gå närmare in på.
En annan sak som jag också berört, björnens tre jular upprepade besök vid kungsgården, skall jag emellertid här ytterligare granska. Man har jämfört det med Grendels besök i Heorot varje natt under tolv år, samt med Grettissagas berättelse om hur en man två julnätter å rad rövades bort från gården Sandhaugar av ett troll, och om hur Grette den tredje julen dödade trollet. Då Gr visar en påtaglig släktskap med nämnda trollepisod, har man velat i den under tre jular upprepade hemsökelsen se ett ursprungligt drag som bevarats i Grettissaga och i Hr, men i Gr överdrivits till tolv år.
Tretalet som tillämpats i Hr och Grettissaga, användes i muntlig tradition och därmed besläktad diktning på flera olika sätt. Myeket ofta kan det sägas beteckna motsatsen mellan det vanliga, det normala, å ena sidan, och det utomordentliga, undantaget, å det andra. Det vanliga betecknas genom de två första, det utomordentliga genom det sista av de tre. Så låter folksagan de två äldsta, såsom duktiga och kloka ansedda bröderna — det normala — misslyckas i ett svårt företag, varefter den yngste föraktade brodern — undantaget — lyckas med samma sak. Anledningen till att tretalet fått denna användning, är folkdiktningens krav på åskådlighet, på konkret framställning: den nöjer sig ej med att säga att så och så brukar det gå, utan den anför två exempel på det
