normala misslyckandet; fler kan den ej ge emedan det då skulle bli för enformigt, utan låter det utomordentliga komma såsom nummer tre. Sagans upprepning av två exempel kan emellertid ersättas med att man blott omnämner det normala såsom ett tvåtal. — Det är denna användning av tretalet som präglat Grettissagas trollepisod: varje gång trollet kom, rövades en man bort (två exempel), tills Grette kom dit (tredje gången), kämpade mot trollet och dödade det. Likaså i Hr: varje gång björnen kom (två gånger), misslyckades man att hejda dess framfart, tills Bjarke kom (vid björnens tredje besök) och dödade den. Tretalet så använt blir helt naturligt ett förstärkande moment: det framhåller hjälten såsom det stora undantaget, som kan utföra vad inge annan kunnat.
Tolvtalet är ett av den muntliga diktningens betecknings- sätt för ett stort antal. Tolv år är sålunda beteckningen för en mycket lång tid. Beowulfdikten framhäver alltså sin hjältes bedrift genom att säga: Under en mycket lång tid (tolv år) kunde ingen tillbringa natten i Heorot; hela tiden misslyckades alla försök till motstånd mot Grendel, tills äntligen Beowulf kom och besegrade trollet. Andemeningen är sålunda här densamma som i Hr och Grettissaga, fastän en annan talsymbolik använts som ytterligare betonar hjältens undantagsställning. Såväl tretalet som tolvtalet är den muntliga traditionens allmänegendom, ett rent tekniskt uttrycksmedel, och överensstämmelse i detta hänseende mellan två berättelser saknar alltså betydelse för avgörande av inbördes släktskap.
Angående de tre jularna i Hr har jag redan yttrat mig. Detsamma kan sägas om motsvarande motiv i Grettissagas trollepisod. Det är samma stereotypa isländska julmotiv, som inte på något sätt kan bevisa någon släktskap mellan återstoden av trollepisoden och Hr. Det passar emellertid bättre i en troll- än i en björnepisod. Lika litet kan Grs tolv års härjningar av Grendel anses ha någon egentlig släktskap med trejulmotivet i Hr eller Grettissaga. Det är här blott fråga om ett slags analogi utan betydelse för jämförelsen mellan de olika sagorna.
Att inget vapen bet på björnen i Hr, har jag redan visat blott höra till Hjaltes skräckfantasier, medan författaren alls ej kännes vid någon sådan egenskap hos björnen. Detta bör alltså ej alls jämföras med Grendels osårbarhet för vapen, som dikten på fullt allvar berättar om och som till
