annanstädes i fornengelsk eller isländsk litteratur, så kan det näppeligen bero på en tillfällighet att de kommit att stå i två inbördes nära besläktade episoder, utan det måste tyda på en gemensam tradition. Men det kan omöjligt under någon lång tid ha levat i traditionen!
Om man nu med majoriteten av Beowulfforskarna anser Gr ha uppstått i Danmark på 500-talet eller kort därefter och före 700-talet kommit till England, och om Grettissagas trollepisod är självständig gentemot Beowulfsången, så skulle ordet heptisax ha stått i fast förbindelse med den i Skandinavien kvarlevande muntliga traditionen åtminstone från före 700-talet ända tills Grettissaga sattes i skrift, vilket är absolut orimligt. Muntlig tradition kan nämligen ej någon lång tid bevara bimotiv utan betydelse för handlingen.
Gr har emellertid ej hämtats från Skandinavien, utan dess författare har lärt sig den till grund liggande sagan från början till slut på Irland eller från någon som varit väl hemma i irisk sagodiktning. Som sagan varit populär på Irland ända till vår tid, så hade det kunnat tänkas att Grettissagas författare lärt känna samma iriska saga, men att han skulle ha fått med ett på Island tydligen ej brukligt ord, som har sin tydliga motsvarighet i Gr men som ej är iriskt, vore då obegripligt.
Det återstår sålunda ej någon annan möjlighet än att den tradition som Grettissaga använt, härstammar från Beowulfdikten, ehuru icke direkt. Grettissagas författare — eller den som knutit trollepisoden till Grettetraditionen — kan ej ha läst Beowulfdikten, och skulle inte ha förstått mycket av den, ty hade han läst och förstått den, skulle han knappast ha fallit på den idén att överföra skildringen från den danske konungens hov till den isländska bondgården. Man måste därför tänka sig att han hört berättas en ur Beowulfdikten hämtad tradition som kan ha uppstått åtskilligt senare än det enda bevarade manuskriptet av dikten skrevs. Vid den tiden kan intresset för det danska skjoldungahovet ha så förbleknat i England, att man har återberättat den spännande berättelsen om trollkampen utan att taga namnen med, d. v. s. av hjältesagan har blivit en sagoartad folksägen. Ett sådant namnbortfall är något i muntlig tradition mycket vanligt. Berättelsen kan så ha uppsnappats av en av de isländska eller norska resenärer som ofta besökte
