kommit till det mera jämna Danmark och till England, där man inte har några bergforsar, har trollboningen förlagts till kärren eller till havet; minnet av vattenfallet har dock funnits kvar och gjort att den fornengelska dikten ger en förvirrad bild, medan Grettissaga bevarat den ursprungliga skildringen i oförändrad gestalt.
Chambers som helt ansluter sig till Lawrence på denna punkt yttrar (a. a. s. 53): „Now it is in the highest degree improbable that, after the landscape had been blurred as it is in Beowulf, it could have been brought out again with the distinctness it has in the Grettissaga. To preserve the factures so clearly the Grettir-story can hardly be derived from Beowulf: it must have come down indepently.“
Resonemanget är — trots allt skarpsinne — icke riktigt. Den i skandinavisk tradition typiska trollboningen är alltid förlagd till berg och högar. Att en grotta under ett vattenfall är trollens hemvist, torde vara något tämligen enastående, och har en dylik tradition händelsevis utbildat sig på en plats där det finns ett vattenfall, så har den inga utsikter att vandra ut över ett stort område där en sådan beskrivning ej passar. En muntlig prosatradition kan ej samtidigt innehålla två sinsemellan stridande uppgifter av detta slag, utan det ena byts fullständigt ut mot det andra, om den har någorlunda god tid att utkristalliseras. Om den fornengelske skalden fått traditionen till Gr från Danmark, är det därför i högsta grad osannolikt att han därifrån fått beskrivningen av vattenfallet, utan han har själv måst sätta till den.
Nu har diktaren i detta fall händelsevis fått sin tradition icke från Danmark utan från Irland, och i den iriska sagan bor trollet i havet. Att diktaren grumlat skildringen genom att tillfoga antydningar om träsken eller den plats där bergströmmen störtar ner under bergets dimmor, beror ej på deras förekomst i originalet, utan på att han personligen haft dylika föreställningar om en trollboning, föreställningar som han hämtat från sin vildt romantiska hemtrakt i nuvarande Derbyshire. (Se referat av mitt föredrag „Geografi och naturbeskrivning i Beowulfsången“, tryckt i Förhandl. vid Sv. Filolog- och Historikermötet i Göteborg den 19—21 aug. 1912.)
Om man nu föreställer sig att Gr sådan den i Beowulfsången föreligger, göres till muntlig prosatradition, så innebär detta att en hel del måste lämnas ute. Den historiska
